Chocken!

Jag gick på en trottoar när hon for förbi på cykel. Det mörka håret var i en rufsig fläta, och hon hade på sig jeans och luvtröja som vem som helst, och på pakethållaren satt en kartong av något slag. Och jag rös i hela kroppen, liksom häpnade. För där var hon, Hanna, rakt ur bok två och in i mitt liv.

Sedan såg jag inte hennes ansikte, och kanske hade det förstört hela grejen, men wow, vilken känsla. Det gav mig ny inspiration, minst sagt.