Christin och Kräsenheten

Här kommer en diss från Ebba och mig; vi gillade inte Jellicoe Road av Melina Marchetta. Och för detta ber jag alla er som hissar högt om ursäkt, men det är min hårda sanning (spoilervarning!);

tidigt kände jag att det så kallade kriget inte vart särskilt trovärdigt, att "hatet" liksom inte gick igen i mig som läsare, varför jag då satt här och undrade hur det hade kunnat hålla på så länge mellan jellisarna, kadetterna och ... och ... hm, vad kallade de sig? Jag hade velat ha fram ett stort, starkt varför till konflikten, och överlag djupare personporträtt, så man förstår psyket hos personerna i boken, varför de krigar som de gör. Dessutom försvinner kriget väldans lätt, som om det å ena sidan är dödsallvarligt (med smäll på fingrarna, etc.), å andra sidan inte alls. Och var, vaaar, befinner sig alla lärare? För det handlar väl om en skola? Går de inte på lektioner? Vad gör lärarna åt det hela? De verkar liksom mest titta på när ungdomarna utövar pennalism.

Ploten överraskade mig inte, varför jag kan tro att många annars haft stor behållning av boken; det märktes i början att detta handlade om ungarna till de fem kursiverade karaktärerna, och att Melina med flit skrev trassligt och vilseledande för att fördröja det hela, just så som irriterar mig mycket; att göra hönor av fjädrar.

Berättarrösten, Taylor, tar likaså väldigt lång tid på sig att förstå sambandet, vilket hon, om hon fanns på riktigt, förmodligen hade fattat direkt, och hönsfjädrarna, tillsammans med det alltför sentimentala, gjorde att jag suckade högt och liksom skruvade på mig. Jo, det blir alltför sentimentalt, i vart fall för min smak, jag vill ju själv fylla i vad jag ska känna och tycka! Inte bli skriven på näsan, särskilt fram emot slutet, vid den uppdramatiserade hönsfjäderbranden, när Taylor går på om vad som skulle ha hänt om inte, och så vidare, som för att dra fram känslor ur mig. 

Och sedan det här med vad hon hastigt slänger ur sig, överallt, hela tiden, som en moraltant, jag blir bara så ... irriterad!

Men det börjar bra, med Hannah som försvinner och personen som jagar Taylor vid huset, jag fick Den hemliga historien-vibbar. Tänk, om det hade kunnat fortsätta så, det där drivet kring mystiken, den där sandiga känslan av australiensk vildmark, ett upptrappande våld mellan grupperna, en välgrundad konflikt, det hade kunnat bli någonting hemskt och samtidigt makalöst.

Något jag också tycker är tråkigt; karaktärerna får aldrig sina ansikten, ingenstans finns det direkt skrivet hur exempelvis Raffy ser ut.

Så, det blev kräs på denna.

Däremot väldigt mycket älsk på denna