Den som lever

... får se, som man säger. Jag är lite som ungen på bilden här.

Jag kunde inte fastställa fotograf eller källa, om ni vet, meddela mig!

Jag vet inte om jag borde släppa taget. Förmodligen, annars blir det svårt att krama andra, liksom, eller äta, eller sova, eller duscha, sådana saker. För att inte tala om att bara kliva ur den här gungan, så jag kan få fast mark under fötterna.

Det här var svårare än att skriva Kaninhjärta, på alla sätt, ska jag säga er. När någonting är nytt spritter fantasin obehindrat, men bok två, den är inte ny, den väger gammalt, som en av mina äldre manusidéer. Den dras med en hel del, den stackaren, och nu är den skriven, (igen X 7), redigerad, kringstuvad, betvivlad, betrodd, jag tror jag släpper nu. Jag tror jag trycker på Skicka.

Så får vi se, om det blir någon bok av detta.