Nattlinnedag

Jag fick en fridag mitt i veckan, denna 1 augusti, och går fortfarande runt i nattlinne, vilket betyder = jag skriver. Jag befinner mig i slutskrivet av bok två, och det kittlar i mig, jag bänder och vrider på texten, den här gången blir det rätt. Äntligen, säger jag bara.
För det här med bok två, särskilt när första blev väl mottagen, är i sig ett (lyx?)problem. Pressen känns av, trots att jag tidigt bestämde mig för att inte låta mig påverkas, att följa min mission, den röda tråden och så vidare, men jag är människa (vad trodde jag, egentligen?), självklart känns era ord. Och saken är den, att hade de varit lite svalare, liksom kluvna, hade jag haft det att överträffa, då hade jag strävat efter att bevisa att jag kan, att mina böcker är läsvärda. Istället befinner jag mig på en halvhög förväntan, tänk er ett berg, jag försöker hitta något slags balans, jag kanske rentav klättrar ännu ett snäpp. Men tänk, om jag faller?
Det är just det kittlet är; förväntan, och fallrädsla, det där stora om:et.

Först ska manuset bli klart, så jag är nöjd. Sedan ska Gilla Böcker få läsa, och om de blir nöjda skrivs kontrakt, och om de inte blir nöjda vet jag inte vad som händer. Kanske jobbar vi om manuset, eller så måste jag köra på en annan idé. Med detta vill jag ha sagt, att bara för att man debuterat garanteras ingenting, du är din egen, hela tiden, liksom egenföretagare. Och varje bok du skriver är ett uppdrag, du måste genomföra det själv. Det som blir lättare är meriten; har du en fin debut i bagaget är det lättare att få nya manus antagna.

En annan sak som jag reflekterat över, nu när recensionerna varit så fina (de flesta, i vart fall), är att skrivkurserna verkligen förbereder oss för detta. Utan dem hade jag aldrig lärt mig att ta kritik, alltså, riktig kritik, liksom litterärt tillräknelig. Det finns kritik som handlar om recensentens egna värderingar ("Mary är så elak" eller "spöken är bara flum") snarare än boken i sig, alltså mitt hantverk och var jag fallerar, och denna sortens kritik vet jag inte vad jag ska göra av. Om läsaren tycker att Mary är för elak har jag ju gjort mitt jobb, jag har framställt en trovärdigt egocentrisk och ung kvinna som skapar genklang i läsaren, alltså har hon blivit verklig, och likaså irritationen kring spökena och seanserna, också där handlar det om genklang, om än en motvillig sådan. Och då har jag igen gjort mitt jobb. 
Det jag tycker är litterärt tillräknelig kritik är tidningarnas, eller de som går på mitt skrivande som hantverk, och att de genomgående varit positiva är ta mig tusan det bästa, och minst förväntade, med hela min debut. Vissa har tyckt saker som stuckit i magen, men jag har lyssnat, andra har tyckt saker som nästan löst upp mig i atomer, och det har jag också lyssnat till. Därav pressen med bok två.
Vi får helt enkelt se vad alla säger.

Åh, något mer som är fint med idag är att Amanda är online igen, som hon varit saknad!