Hoppsan!

Jag har ju missat en väldigt viktig årsdag! I lördags, 6 oktober, var det ett år sedan jag muntligen blev författare. Det var då jag stod inne på dåvarande brödjobbets lager och pratade med Ada för första gången, och hon sa alla fina saker om Kaninhjärta och särskilt det att de ville ge ut den.

Det var en magisk dag. SLARV av mig att glömma den såhär! Jag skyller på postbröllop- och postmässesyndromen, det som händer närmast varje människa efter så stora saker; hjärnan är som deg, och kroppen är energilös, och jag glömmer saker. Efter Capri kommer det vara en annan Christin som sitter här bakom skärmen, då jävlar ska här skrivas!

Vi var på kyrkogården och tog mitt debutantporträttsfoto! Allting var så nytt då, och det var så lite jag visste.