Kanin-vågen

Ljuvligt vad boken poppar upp överallt!

Jag fick ett mail från Anna igår; branschen gillar :)
Med en länk.

Sedan har jag inte haft någon anledning till att sluta googla mig själv eller Kaninhjärta eftersom alla, överallt, skriver så fint om oss båda. Linda O topplistar oss. Det gör Eli också. Och Lingonhjärta. Bokmamma tänker läsa. Och Monika. Sedan är vi också nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris! (!!!) Bara det känns fint nog. Sedan, om vi vinner ...

Jag har tänkt mycket det senaste året. Så klart. När dröm blir verklighet, när verklighet överträffar dikt, när inget längre står still utan far runt, yr omkring eller darrar lätt, hur blir det då om man dessutom har som dålig vana att överanalysera saker och ting? Men en tanke börjar stå ut. Tanken att min debut inte hade kunnat bli bättre. Jo, visst, det hade kunnat bli en Harry Potter av det, och ändå inte. För jag tänker: det händer sällan. Väldigt få böcker brusar upp på himlen och smäller av som något makalöst vackert. Men Kaninhjärta har absolut brusat en bit. Och som den har smällt. Så gott den kunnat. Den har hittat läsare, den har rotat sig och den blommar igen och igen. Lustigt nog (?) hade jag ingen tanke på er när jag började skriva. Jag hade ingen tanke på att bli läst, och vad det i sin tur skulle innebära: att bli hörd. Att människor plötsligt lyssnar till min röst.
För bara ett tag sedan kom ännu en tanke: jag lämnar ett avtryck i världen. Mina böcker kommer att överleva mig. Och ännu längre: historierna jag berättar kanske betyder något för någon, någonstans?
Det, om något, är makalöst vackert.

Att debutera på så sätt att boken säljer multum och hela livet blir en karneval (läs: huvudlöst) tror jag blir en chock för dem det händer, eller drabbar. Jag vet att jag inte skulle klarat av det. Jag är den typiska författaren. Den som gärna skärmar av. Den som gärna stannar hemma. Samtidigt är det, givetvis, spännande att hamna i situationer som Bokmässan, för att inte tala om att återvända till sin gymnasieskola för att berätta om sitt liv. Det känns, faktiskt, förstärkande. Som ett slags upprättelse.

Nej, för min själs skull har debuten varit alldeles lagom. Alldeles perfekt. En upptrappning. Steg för steg närmar jag mig.