Kaninhjärta i bilder - 1

 

Hanna bodde i en lägenhet på första plan i vad som kallas ett landshövdingehus. Första våningen hade stenfasad och den andra och tredje hade träplank och husen var låga och ringade in lummiga gårdar med grillplatser och gungställningar och omkringslängda små sparkcyklar. Mary och Anne åkte Valldabussen och pendeltåget och en spårvagn för att ta sig dit och lägenheten låg mellan Slottsskogen och Älvsborgsbron i ett område som hette Kungsladugård.

 

 

Hanna och Peter mötte dem vid spårvagnshållplatsen och regnet strilade och Hanna verkade spänd som hon alltid blev av Peter och Peter verkade nöjd. Han log som en katt i solen trots att ingen sol fanns och Hanna sa Göran kommer snart och Henrik ringde precis, dom är på väg.
”Det här ska bli spännande, visst ska det?” sa Peter.

 

Anne log och Mary himlade med ögonen och Hanna höjde sitt paraply så regnet smattrade på det och visade vägen mellan husen och in i en valvformad portgång.

 

En halvtrappa upp låste Hanna upp sin ytterdörr och de samlade sig i hallen och det var som att kliva in i Hannas innersta, i ett varmt och rosa rum, trygg från omvärlden och full av förväntan och nyfikenhet.

 

 

Anne ville ställa fönstren på glänt och lyssna till fågelkvittret, hon ville bläddra genom fotoalbumen och bo här, leva här, vara här. Hon ville undersöka alla gamla, omaka saker, som samlarsaker eller stulna saker, som stod på hyllorna i vardagsrummet, hon tyckte hon såg Emilias rökelsekärl men hon vågade inte gå fram och titta ordentligt.

 

 

”Jag bor ganska litet”, sa Hanna som om hon ursäktade det och Anne tittade på hennes tatuering som spretade fram under tröjärmen, en tjuvaktig skata, en skata som stjäl.