Ett förmanande finger

Det kanske går bra för mig nu (?), så till vida att det uppstår ett slags avstånd mellan mig och andra. Inget jag eftersträvar, kan jag säga. Jag är fortfarande jag. Ingen speciell, fast unik, så klart. Men jag har fortfarande funderingar och ångest och problem. Saker jag bara inte orkar göra (och måste), och framtidsoro. Framgång betyder inte att livet plötsligt blir perfekt.
Så, är det något ni undrar över är det bara att fråga. Jag bits inte (och jag är inte ett dugg högfärdig, det är det sista jag någonsin tänker bli), ingen fråga är för dum. Och vill ni att jag gästbloggar hos er (hur liten läsarskara ni än har), så är svaret alltid: JA, i mån av tid. Bara att maila mig på info at christinljungqvist punkt se, så bestämmer vi något.

Jag lovar och svär, oavsett hur det blir framöver, att jag alltid kommer stå med fötterna på jorden. Och jag kommer alltid att vilja veta vilka ni är, och ta mig tiden att lyssna.

Såhär ser det ut i Stugan, när jag är osminkad och läser min favoritbok EVER (Den hemliga historien, Donna Tartt).