Bokmässan 2013 - lördagen
Den här dagen var kortast, för min del. Redan i taxin på väg ut till Kåken sa jag till Ada att jag skulle ta ett bad det första jag gjorde när jag kom hem. Och det gjorde jag. Men innan dess gick jag och Denise och fikade. Det var skönt. Att sitta ner, äta paj och bara prata normalt. Utan nån prestige.
Lördagen is hell på mässgolvet. Massor med människor, vilket föranleder pingvinmarsch och hög, hög ljudnivå. Klapperpuls. Ögonsvid. Lite dåligt humör. Giganternas kamp is all in. Gardell gastar i en monter, Ranelid i en annan, som ett muller ovanpå sorlet. En ljudmatta mastig och tung. Ett verbalt slagsmål om besökarnas uppmärksamhet, och befintlig luft.
Jag pep in i montern vid 13-tiden. Träffade på några vänner från förr, signerade böcker. Sen tog jag, Ada Wester och Jenny Jägerfeld en taxi från mässan till kulturhuset Kåken, Kålltorpsgatan 2. Och som namnet misstänkliggör; det är det gamla fängelset. Det kom en rar publik, och stället var så mysigt och lugnt i kontrast till bokmässan att både jag och Jenny började gäspa. Luta oss tillbaka. Kisa med ögonen. Såna saker.
Jag lyckades komma över en bild på oss som en av Kåken-gänget tog. Tack för lånet!
Det har gått troll i teknikaliteterna på nästan varje framträdande, oavsett var. Mickar som inte fungerat, stolar som sänkt sig själva/inte gått att höja upp. Eller, som jag brukar skoja; det har gått poltergeists. Alltså "knackandar", som man tydligen säger. Alltså slutade min mick att fungera. Därför sitter jag med den såhär, i väntan på ett ögonblick. Så jag kunde viska ett försynt "hjälp".
Sen ordnade det sig. Lite nya batterier, bara.
Jag tänkte också, lite kort, förklara varför jag inte gick på Park i år; det är en jäkla gubbfest. Jessica Schiefauer tycker vi borde gå dit för att liksom väga upp känslan, lite. Orka, säger jag bara. Jag uppskattar sååå mycket våra förlagsmiddagar och lobbydrinkar. Gubbfesten på Park ger mig absolut ingenting. Jag tänkte på det när jag åkte spårvagn ner till mässan, att mitt mål är att förbli den jag är. Inte jaga nåt slags kändisskap och fjärma mig från den vanliga mänskligheten. Jag vill så klart kunna leva på mitt författarskap, det vill säga, bli läst av många/sälja många böcker. Jag vill också bli mer och mer delaktig i olika litterära event, för jag inser bara mer och mer saker om skrivandet, läsandet, livet och döden, som jag gärna pratar om. Men att bli kändis, åka limousine, hänga på Parks innersta rum, dit bara vissa får komma in, är inte ett mål. Jag blir helst inte känd, alltså. Vill fortsätta åka spårvagn, köpa mina cyklar på Biltema och handla mat på hörnet. Ungefär som Håkan Hellström.
Nu är mässan över för min del. Jag är väldigt nöjd med min insats, i år. Det här med att framträda, det växer. Trodde aldrig jag skulle hålla på med sånt här. Absolut inte att jag skulle vänja mig vid det, och kanske rentav göra det bra?
Lördagen is hell på mässgolvet. Massor med människor, vilket föranleder pingvinmarsch och hög, hög ljudnivå. Klapperpuls. Ögonsvid. Lite dåligt humör. Giganternas kamp is all in. Gardell gastar i en monter, Ranelid i en annan, som ett muller ovanpå sorlet. En ljudmatta mastig och tung. Ett verbalt slagsmål om besökarnas uppmärksamhet, och befintlig luft.
Jag pep in i montern vid 13-tiden. Träffade på några vänner från förr, signerade böcker. Sen tog jag, Ada Wester och Jenny Jägerfeld en taxi från mässan till kulturhuset Kåken, Kålltorpsgatan 2. Och som namnet misstänkliggör; det är det gamla fängelset. Det kom en rar publik, och stället var så mysigt och lugnt i kontrast till bokmässan att både jag och Jenny började gäspa. Luta oss tillbaka. Kisa med ögonen. Såna saker.
Jag lyckades komma över en bild på oss som en av Kåken-gänget tog. Tack för lånet!
Det har gått troll i teknikaliteterna på nästan varje framträdande, oavsett var. Mickar som inte fungerat, stolar som sänkt sig själva/inte gått att höja upp. Eller, som jag brukar skoja; det har gått poltergeists. Alltså "knackandar", som man tydligen säger. Alltså slutade min mick att fungera. Därför sitter jag med den såhär, i väntan på ett ögonblick. Så jag kunde viska ett försynt "hjälp".
Sen ordnade det sig. Lite nya batterier, bara.
Jag tänkte också, lite kort, förklara varför jag inte gick på Park i år; det är en jäkla gubbfest. Jessica Schiefauer tycker vi borde gå dit för att liksom väga upp känslan, lite. Orka, säger jag bara. Jag uppskattar sååå mycket våra förlagsmiddagar och lobbydrinkar. Gubbfesten på Park ger mig absolut ingenting. Jag tänkte på det när jag åkte spårvagn ner till mässan, att mitt mål är att förbli den jag är. Inte jaga nåt slags kändisskap och fjärma mig från den vanliga mänskligheten. Jag vill så klart kunna leva på mitt författarskap, det vill säga, bli läst av många/sälja många böcker. Jag vill också bli mer och mer delaktig i olika litterära event, för jag inser bara mer och mer saker om skrivandet, läsandet, livet och döden, som jag gärna pratar om. Men att bli kändis, åka limousine, hänga på Parks innersta rum, dit bara vissa får komma in, är inte ett mål. Jag blir helst inte känd, alltså. Vill fortsätta åka spårvagn, köpa mina cyklar på Biltema och handla mat på hörnet. Ungefär som Håkan Hellström.
Nu är mässan över för min del. Jag är väldigt nöjd med min insats, i år. Det här med att framträda, det växer. Trodde aldrig jag skulle hålla på med sånt här. Absolut inte att jag skulle vänja mig vid det, och kanske rentav göra det bra?
Kommentarer