Det onödiga

... vs. det nödvändiga i att prata länge när man har chansen. Jag menar, som författare, i olika sammanhang. Eller de flesta sammanhang. Något jag insåg när jag satt med de äldre författarna i fredags. Jag svarade på frågorna på ett sätt jag tyckte var bra. De äldre svarade med direkta referenser till sina böcker. Somliga rentav snöade in på något som inte hade med frågan att göra, bara för att de hade chansen. Att berätta om en bifigur. Som hade underliga saker för sig. Så jag undrar; ger det lyssnarna vad de vill ha?
Är det vad de förväntar sig?

Jag kan absolut bli lite mer inriktad på att referera till mina böcker, nämna deras namn när det passar, dra paralleller. Det faller möjligen i god jord hos lyssnarna att få veta lite mer. Samtidigt som jag aldrig tänker ta chansen på det där andra sättet. För det tycker jag blir så uppenbart. Att man försöker sälja. Och det är liksom motsatsen till litterärt. När man, på bekostnad av ett intressant samtal, drar iväg åt ett annat håll. Åtminstone är det min uppfattning. Vore jag en lyssnare i bokmässesammanhang vill jag ha svar på frågorna som ställs, och jag vill att det utifrån dem blir ett samtal om det ämnet, eller närbesläktade ämnen, som vindlar iväg, fördjupas. Att författarna på scenen möts under ett par magiska minuter. Att de vänder sig till varandra, inte från. Givetvis kan man prata om sina böcker, eller varandras. När det hör till.
Men.
Sitter varje författare och pratar om sina böcker, helt utan kontext, blir vi så ensamma, trots att vi är tillsammans. Jag vet att det står på lite olika ställen att man inte ska förvänta sig hjälp från en fellow writer. Men det tycker jag absolut att man ska. På Gilla Böcker hjälper vi varandra, och jag har fått grymt stöd och pepp av bland andra Amanda Hellberg, Janina Kastevik, Jessica Schiefauer, Nene Ormes, Jenny Milewski, Christoffer Carlsson, Marcus Priftis. När vi hjälper andra, när vi förenas, blir det ju så jäkla mycket bättre, och mer intressant. Inte tvärtom.

Ensam är inte stark.

Så var det med den saken.

Bild lånad av Hanna Lans. I min bakgrund syns Ingrid Olsson. SUPERtrevlig. Bara som ett exempel.