Donna Tartts senaste

... är inte lika bra som Den hemliga historien. I'm sorry to say. Jag är i mitten av boken Steglitsan, och ställer mig frågande till hennes val av story, varför hon tar de svängar hon tar, med så enorma textsjok? Istället för att låta huvudkaraktären smita iväg, så som jag själv förmodligen skulle ha gjort om jag var han, och just förlorat min mamma, tvingar hon in honom i situationer som jag inte håller med om. Som jag tycker är konstiga, knepiga. Och när han hittar en trygghet i en viss man skulle jag, om jag var den där pojken, rymt dit. Till varje pris som helst. Från flygplatsen, DIT. Inte satt mig på planet och följt med en farsa jag knappt känner något för, utan protester. Med farsans nya kvinna, jag skulle bara inte gjort det!
Just det traumatiska i att förlora den enda förälder som faktiskt är förälder skulle göra varje barn rotlöst. Impulsivt. Och skulle pojken stannat hos mannen som blivit hans enda vän och trygghet, skulle historien ha blivit riktigt bra. Jag kan se massvis av förvecklingsmöjligheter där. Istället befinner sig pojken i Las Vegas, och den historien är bara för ointressant. Jag upplever en viss transportsträcka, skumgummi, utfyllnad. Känner mig som en idiot, om jag missar något, men också en växande rastlöshet. Vad är poängen? Vad håller grabben på med? Han har pengar, varför köper han inte en flygbiljett tillbaka? När farsan aldrig är hemma? När han inte har några skäl att stanna, alls? Det mest psykologiskt logiska är ju att han sticker tillbaka hem. Till sitt HEM. Varför GÖR han inte det?

Det började bra. Men det här är bara inte bra. Förmodligen finns där en vändning, och kanske är jag för otålig. Eller så har hon fyllt ut med alldeles för många sidor. Jag fattar liksom redan grejen so get on with it.