Män vill läsa om män

... vilket framgår på ett bitskt och härligt sätt i Nanna Johanssons inlägg. Och då sticker det till i mig. För jag är en kvinna som föredrar böcker skrivna av kvinnor. Jag tycker helt enkelt de är bättre. Rent litterärt. Donna Tartt, Marisha Pessl, Tana French. Som om de får med allt det, som manliga författare får med, plus vackert studerade känslomässiga och psykologiska karaktärsskildringar. Vilket, alltså, de flesta manliga författare jag läst missar (Jonathan Safran Foer är exempel på undantag, han skriver jävligt bra).

Men det är min åsikt. Ingen fakta på långt håll här, inte. Dock kan jag få lov att ha den åsikten som läsare, och författare. Liksom vad som inspirerar mig i mitt eget skriv. Men det är inte försvarbart om jag, dessutom, skulle vara universitetsföreläsare, och ensidigt välja ut kvinnliga författare bara för att jag har problem med de manliga. Som David Gilmour:

”I’m not interested in teaching books by women. Virginia Woolf is the only writer that interests me as a woman writer, so I do teach one of her short stories. But once again, when I was given this job I said I would only teach the people that I truly, truly love. Unfortunately, none of those happen to be Chinese, or women. […] I say I don’t love women writers enough to teach them, if you want women writers go down the hall. What I teach is guys. Serious heterosexual guys. F. Scott Fitzgerald, Chekhov, Tolstoy. Real guy-guys.”

Det är ju bara fel. Punkt.

Marisha Pessl. Young hot writer.