"Christin, vad innehåller ditt synopsis?"

"Är det historien från början till slut? Vet du redan nu vad som kommer att hända - hur det kommer att gå?"

En läsare undrar, tänker att jag svarar i ett inlägg om fler är nyfikna.

När jag skriver synops är jag väldigt utförlig. Och oftast sätter jag hela storyn i ett svep, sedan petar jag in delar allt eftersom. Så, mitt synops ser ut såhär:

Det finns ingen större teknik med det, mer än att jag försöker dela upp i tänkta kapitel redan när jag skriver genom att göra mellanrum. Mitt synops innehåller oftast namn på karaktärer, redan, och platser, och själva berättelsen hopklämd. Den innehåller inledningsscen, som brukar vara väldigt, väldigt utförlig, då det oftast är den jag ser först, och den innehåller slutet. För jag måste ha något att sträva mot när jag skriver. Men det är inget måste! Man känner själv vad som funkar. Slutet är det svåraste för mig, trots att jag vet vart jag är påväg innan jag börjar skriva. Förlaget (Gilla Böcker) och jag brukar alltid fundera över mina slut, var de ska hamna, och vad som ska hända. Exempelvis nu, med Rävsång, där är andemeningen densamma som när jag satt med mitt synopsis, innan boken var skriven. Men jag har skrivit om hela slutet.

Vad synopset inte innehåller är dock karaktärsbeskrivningar, mer utförliga. Den informationen brukar jag staga upp i det här egensnickrade dokumentet, ett för varje person (varsågoda att låna in, helt gratis! Klicka för större bild):

Som jag sagt förut behöver man hitta sitt eget sätt. Det här funkar för mig, men kanske inte för alla. Jag vet att vissa kör med postit-lappar för att kunna möblera om lite lättare. Andra vill inte veta vart manuset är påväg för att kunna följa det mer förutsättningslöst. Jag måste veta. Sedan brukar jag ändå känna en viss twist ungefär i mitten, eller vid 3 fjärdedelars färdigt manus, och följa den. Dock ändrar det inte slutet. Så jag lyssnar också på manuset, alltså vad jag egentligen skriver, men jag har en rejäl plan från början.

Vi författare ska veta mer än vad som skrivs ut i manuset, eller, det vi vet färgar det. Så även om jag inte skriver allt om mina karaktärer, som jag vet, märks det att de har djup. Ett helt liv utanför manuset. Detsamma gäller handlingen. Man ska tänka på att inte redovisa allt man vet om handlingen bara för att man vet det. Man ska släppa fram lagom. Människor är i regel jäkligt snabba på att dra slutsatser. Jag, för exempel, tänker långt mycket längre än det oftast krävs om olika situationer, och måste bromsa mig själv. Alltså är läsare inte särskilt lättlurade. De fattar, fort. Så akta sig för att skriva för tydligt, eller, än värre; att skriva någon på näsan.