Det är inte bara ord

Jag insåg just en sak, vilket kanske är ganska segt påkommet då jag varit aktiv författare sedan början av 2012, vilket blir två år, men ändå; jag kan ju det här. Det som kommer ur mig, det är inte bara ord. Mellan varje bokstav, horisontellt, verikalt, finns något mer. Något bakomliggande, finstilt. Något bara jag vet när jag sätter mig ner och börjar. Något som står bakom varje ordval men aldrig skrivs ut öppet. Och någonstans under skrivets gång, utan att jag riktigt förstår det i stunden, får jag med de tunna trådarna av innebörd som tillsammans bildar ännu en dimension. Medan man kan läsa boken som den är, bokstavligen, kan man också läsa den helt och hållet, som den är egentligen. Jag var rädd att jag inte fick till det i Rävsång så som jag fick till det i Kaninhjärta, Fågelbarn. Men jag ser det nu, när jag läser. Att också det här manuset är fullt av spindelväv. Det skimrar mellan orden.
Och jag är stolt över mig själv.
Och det får man faktiskt vara. I Sverige.

Jag och mina bevis.

Med andra ord; första redigering av Rävsång börjar idag, baserat på mitt och förläggarAdas (Gilla Böcker) förstasamtal om manuset strax innan jul. Där fick jag övergripande respons på saker hon funderar på, och gärna vill ändra. Som vanligt förstår jag vad hon menar, hon är fantastiskt grym på att hitta mina svagheter och stärka dem på ett förnämligt sätt. Sedan är det så klart känslomässigt att peta i något som för mig är en helhet. Det är hon alltid noga med att tänka på när hon kritiserar. Men där kommer mitt tankesätt till användning; det är inte mitt bästa vi ska ha i åtanke, utan manusets. Den historia jag försöker berätta, den måste bli sitt bästa, den förtjänar att bli sitt bästa. Då får jag bara inte stå i vägen med mitt författarego, då måste jag jobba för Finn, Hanna, och alla andra små finingar i Rävsång.