Kaosutmaning 2.0
Yes. I'm in. Läser på tok för lite, skriver på tok för mycket. Och det blir för lite in, för mycket ut (vilket skapar kreativ inbalans), alltså ska jag aktivt "fylla på" mitt energiförråd detta år. Bland annat genom att läsa.
För att få veta mer om utmaningen kan ni kika här.
Jag har just läst ut John Greens Pappersstäder, som blir min punkt 17: Läs en bok som handlar om att resa.
Baksidestext:
Quentin Jacobsen har älskat den iögonenfallande och äventyrslystna Margo på avstånd i hela sitt liv. Ända sedan de som grannbarn lekte tillsammans. Så när hon öppnar fönstret till hans rum och klättrar in i hans liv igen och övertalar honom att följa med på en genialiskt hämndaktion följer han med. Efter deras natt tillsammans kommer Quentin till skolan för att upptäcka att Margo - som alltid varit något av en gåta - nu har förvandlats till ett mysterium. Hon brukar försvinna ibland, men aldrig så här länge. Kan hon vara död? Men snart upptäcket Quentin att Margo lämnat subtila, smarta ledtrådar bara för honom. Budskapet är tydligt: Hitta mig om du kan!
Vägen mot gåtans lösning är vindlande och tvingar Quentin att inse att ju närmare han kommer Margos gömställe desto mindre vet han egentligen om henne. Och kommer han att hinna fram innan hon försvinner igen?
Jag tycker om. Fin, soligt varm, svävande känsla efter läsning. John är superb på att gestalta mänskliga människor med riktiga personligheter, särskilt tonåringar, godhjärtade tonåringar. Jag småskrattar åt dialoger och kvickheter, njuter av den smått omtalade "transportsträckan" i mitten, som jag sett att vissa tycker är onödigt seg, men som jag gillade starkt, eftersom man där får följa en tonårskilles febrila pusslande med en tonårstjejs försvinnande som känns verkligt verkligt. Jag tänker, att jag också skulle tänka så om jag försökte hitta någon som lämnat smått förvillande ledtrådar bakom sig, att jag också skulle bli sådär besatt och successivt stänga alla andra delar av livet ute så att det skär sig med vännerna och skolan. Att jag också skulle trassla in mig i egna tankar, snubbla över långa trådar av omöjliga lösningar och svar. Dessutom älskar jag grabbarna i kompisgänget, den sugande känslan av att skolan snart är över och allt kommer förändras, festerna, miljöerna, den tryckande hettan i Florida. Kidsens första egna bilar, scenerna i dessa bilar, och längtan efter kärleken.
Slutet är som det ska vara, och ändå, alltså, jag förstår historien. Men jag är en sådan som ser väldigt långt bakom människors agerande och undrar "varför", och det är just det; jag tycker inte om alla reaktioner när sista scenen kommer. Vissa reaktioner är realistiska, andra förvirrar mig, och känslan blir spretig, famlande. Här tappar John sin mänskligt mänskliga gestaltning en aning. Jag förstår vad han vill berätta, jag ser, men jag känner inte riktigt igen Quentin, eller Margo i det han gestaltar, de faller bort. Och det är synd. För jag vill ha dem hela vägen, om ni förstår? Jag stänger boken med en liten sträng av saknad, som om jag blivit snuvad, och det gör att mina egna författarinstinkter vaknar och jag bara vill in och pilla och ändra och stryka och stärka.
Men, med det sagt, vill jag återigen understryka att det som händer i slutet är precis som det ska vara, historiemässigt. Och att gestaltning egentligen handlar om redaktionellt mumbojumbo.
Boken får 3,5 av 5 av mig. Absolut rekommenderad!
Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förbestämd lista, som hittas här. Startdatum är 1 januari 2014 och utmaningen håller på till 31 december 2014. Böckerna du läser får endast förekomma en gång på listan.
För att få veta mer om utmaningen kan ni kika här.
Jag har just läst ut John Greens Pappersstäder, som blir min punkt 17: Läs en bok som handlar om att resa.
Baksidestext:
Quentin Jacobsen har älskat den iögonenfallande och äventyrslystna Margo på avstånd i hela sitt liv. Ända sedan de som grannbarn lekte tillsammans. Så när hon öppnar fönstret till hans rum och klättrar in i hans liv igen och övertalar honom att följa med på en genialiskt hämndaktion följer han med. Efter deras natt tillsammans kommer Quentin till skolan för att upptäcka att Margo - som alltid varit något av en gåta - nu har förvandlats till ett mysterium. Hon brukar försvinna ibland, men aldrig så här länge. Kan hon vara död? Men snart upptäcket Quentin att Margo lämnat subtila, smarta ledtrådar bara för honom. Budskapet är tydligt: Hitta mig om du kan!
Vägen mot gåtans lösning är vindlande och tvingar Quentin att inse att ju närmare han kommer Margos gömställe desto mindre vet han egentligen om henne. Och kommer han att hinna fram innan hon försvinner igen?
Jag tycker om. Fin, soligt varm, svävande känsla efter läsning. John är superb på att gestalta mänskliga människor med riktiga personligheter, särskilt tonåringar, godhjärtade tonåringar. Jag småskrattar åt dialoger och kvickheter, njuter av den smått omtalade "transportsträckan" i mitten, som jag sett att vissa tycker är onödigt seg, men som jag gillade starkt, eftersom man där får följa en tonårskilles febrila pusslande med en tonårstjejs försvinnande som känns verkligt verkligt. Jag tänker, att jag också skulle tänka så om jag försökte hitta någon som lämnat smått förvillande ledtrådar bakom sig, att jag också skulle bli sådär besatt och successivt stänga alla andra delar av livet ute så att det skär sig med vännerna och skolan. Att jag också skulle trassla in mig i egna tankar, snubbla över långa trådar av omöjliga lösningar och svar. Dessutom älskar jag grabbarna i kompisgänget, den sugande känslan av att skolan snart är över och allt kommer förändras, festerna, miljöerna, den tryckande hettan i Florida. Kidsens första egna bilar, scenerna i dessa bilar, och längtan efter kärleken.
Slutet är som det ska vara, och ändå, alltså, jag förstår historien. Men jag är en sådan som ser väldigt långt bakom människors agerande och undrar "varför", och det är just det; jag tycker inte om alla reaktioner när sista scenen kommer. Vissa reaktioner är realistiska, andra förvirrar mig, och känslan blir spretig, famlande. Här tappar John sin mänskligt mänskliga gestaltning en aning. Jag förstår vad han vill berätta, jag ser, men jag känner inte riktigt igen Quentin, eller Margo i det han gestaltar, de faller bort. Och det är synd. För jag vill ha dem hela vägen, om ni förstår? Jag stänger boken med en liten sträng av saknad, som om jag blivit snuvad, och det gör att mina egna författarinstinkter vaknar och jag bara vill in och pilla och ändra och stryka och stärka.
Men, med det sagt, vill jag återigen understryka att det som händer i slutet är precis som det ska vara, historiemässigt. Och att gestaltning egentligen handlar om redaktionellt mumbojumbo.
Boken får 3,5 av 5 av mig. Absolut rekommenderad!
Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förbestämd lista, som hittas här. Startdatum är 1 januari 2014 och utmaningen håller på till 31 december 2014. Böckerna du läser får endast förekomma en gång på listan.
Kommentarer