Ada på Harlequin NY-office!
Går att läsa om här.
Och likt Magnus Betnér tänker jag avsluta genom att sprida Soran Ismails text i sin helhet. För han är en oerhört viktig röst för vårt land, och måste få höras.
Jag har alltid strävat efter saklighet. Strävat efter att skilja på åsikt och person. Man kan hålla isär de båda, man kan skilja på att kritisera och att avhumanisera. Jag kan hata åsikterna, men jag hatar inte människorna. Det vidhåller jag i alla lägen. Jag kan äta lunch med Sverigedemokrater och samtidigt förklara hur mycket jag avskyr deras politiska åsikter och deras retorik. Vissa har hävdat att jag skulle föra en kampanj mot SD. Det är inte sant. Jag är emot åsikterna, inte människorna. Det är främst rasismen som är min motståndare. Men kritiken mot SD blir en naturlig förlängning då det är min fasta övertygelse att partiet går i bräschen för denna rasism, ger den en plattform, verifierar den, sprider den och anspelar på den.
Det är, utifrån mitt sätt att se det, detta som förstör vårt land och det är ingenting som jag varken kan eller tänker vara neutral inför.
Den 25 februari i år träder nya riktlinjer i kraft inom Sveriges Radio: ”Medarbetare som kandiderar i ett val, som aktivt medverkar i något politiskt parti eller på annat sätt offentligt redovisar sin ståndpunkt får inte framträda i Sveriges Radios program under tre månader före ett val eller en folkomröstning.” I min roll som programledare i Morgonpasset blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att inte ta ställning, inom något område, för att därmed kunna jobba kvar som programledare. Detta inkluderar såväl min turné och min podcast som sociala medier och diverse intervjuer. Alternativt få lov att även fortsättningsvis ta ställning och därmed ta en paus som programledare till efter valet. Valet var enkelt för mig, och det skedde i samförstånd med SR. Inte baserat på någonting som jag har sagt eller något jag har gjort, utan helt baserat på hur deras uppdrag ser ut tillsammans med deras skärpta regelverk. Så låt mig understryka att det har varit ett gemensamt beslut.
Kommunikationen kunde däremot varit bättre. Istället har det florerat fullständiga osanningar om mig som felaktigt hävdats legat till grund för min karantän, vilka, som med rätta tagits tillbaka och ursäktats. Jag kommer därmed sända den 16 februari som planerat. Sedan kan man fråga sig om är det oproblematiskt att tvingas vara opartisk gentemot ett parti som vår egen granskningsnämnd stämplat som främlingsfientligt, för att kunna ha ett uppdrag på SR. Jag är en programledare i ett underhållningsprogram, inte en nyhetsuppläsare eller en journalist. Att dessutom inbilla sig att Sveriges Radio, bestående av en samling tänkande individer vilka utgör en mängd redaktioner inom områden såvitt skilda som humor, familjeunderhållning och samhälle, verkar utifrån en absolut neutralitet är för mig helt obegripligt. Är det ens eftersträvansvärt. Som neutral är man uddlös enligt min mening. Även om Sveriges Radio som enhet har ett perspektiv så borde det vara eftersträvansvärt att åstadkomma detta just genom sammantaget dessa individers perspektiv. Att delarna tillsammans utgör den balans som representerar samhället, i stället för att ta ner neutraliteten på individnivå. Lena Sundström skriver tänkvärt på Twitter: ”Det finns ett nazistiskt parti inröstat i Grästorp. Får man vara kritisk till nazism valåret 2014? Eller är det att påverka väljarna?” Min partiskhet må ej vara förenlig med SR:s uppdrag, men motsatsen är inte förenlig med min världsbild.
Källa.
Och likt Magnus Betnér tänker jag avsluta genom att sprida Soran Ismails text i sin helhet. För han är en oerhört viktig röst för vårt land, och måste få höras.
Jag har alltid strävat efter saklighet. Strävat efter att skilja på åsikt och person. Man kan hålla isär de båda, man kan skilja på att kritisera och att avhumanisera. Jag kan hata åsikterna, men jag hatar inte människorna. Det vidhåller jag i alla lägen. Jag kan äta lunch med Sverigedemokrater och samtidigt förklara hur mycket jag avskyr deras politiska åsikter och deras retorik. Vissa har hävdat att jag skulle föra en kampanj mot SD. Det är inte sant. Jag är emot åsikterna, inte människorna. Det är främst rasismen som är min motståndare. Men kritiken mot SD blir en naturlig förlängning då det är min fasta övertygelse att partiet går i bräschen för denna rasism, ger den en plattform, verifierar den, sprider den och anspelar på den.
Det är, utifrån mitt sätt att se det, detta som förstör vårt land och det är ingenting som jag varken kan eller tänker vara neutral inför.
Den 25 februari i år träder nya riktlinjer i kraft inom Sveriges Radio: ”Medarbetare som kandiderar i ett val, som aktivt medverkar i något politiskt parti eller på annat sätt offentligt redovisar sin ståndpunkt får inte framträda i Sveriges Radios program under tre månader före ett val eller en folkomröstning.” I min roll som programledare i Morgonpasset blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att inte ta ställning, inom något område, för att därmed kunna jobba kvar som programledare. Detta inkluderar såväl min turné och min podcast som sociala medier och diverse intervjuer. Alternativt få lov att även fortsättningsvis ta ställning och därmed ta en paus som programledare till efter valet. Valet var enkelt för mig, och det skedde i samförstånd med SR. Inte baserat på någonting som jag har sagt eller något jag har gjort, utan helt baserat på hur deras uppdrag ser ut tillsammans med deras skärpta regelverk. Så låt mig understryka att det har varit ett gemensamt beslut.
Kommunikationen kunde däremot varit bättre. Istället har det florerat fullständiga osanningar om mig som felaktigt hävdats legat till grund för min karantän, vilka, som med rätta tagits tillbaka och ursäktats. Jag kommer därmed sända den 16 februari som planerat. Sedan kan man fråga sig om är det oproblematiskt att tvingas vara opartisk gentemot ett parti som vår egen granskningsnämnd stämplat som främlingsfientligt, för att kunna ha ett uppdrag på SR. Jag är en programledare i ett underhållningsprogram, inte en nyhetsuppläsare eller en journalist. Att dessutom inbilla sig att Sveriges Radio, bestående av en samling tänkande individer vilka utgör en mängd redaktioner inom områden såvitt skilda som humor, familjeunderhållning och samhälle, verkar utifrån en absolut neutralitet är för mig helt obegripligt. Är det ens eftersträvansvärt. Som neutral är man uddlös enligt min mening. Även om Sveriges Radio som enhet har ett perspektiv så borde det vara eftersträvansvärt att åstadkomma detta just genom sammantaget dessa individers perspektiv. Att delarna tillsammans utgör den balans som representerar samhället, i stället för att ta ner neutraliteten på individnivå. Lena Sundström skriver tänkvärt på Twitter: ”Det finns ett nazistiskt parti inröstat i Grästorp. Får man vara kritisk till nazism valåret 2014? Eller är det att påverka väljarna?” Min partiskhet må ej vara förenlig med SR:s uppdrag, men motsatsen är inte förenlig med min världsbild.
Källa.
Kommentarer