Världsherravälde

... och annat smått surrar i luften på bokmässan. Personer som har blivit utgivna, personer som vill bli utgivna, besökare i alla slags former.

Varför ska man gå på bokmässan? För att bli INSPIRERAD till och PÅMIND om att LEVA sitt FRÄMSTA liv.

Böcker är mer än pappersmassa. När man läser går man in i ett slags halvvaket tillstånd, kvar i denna värld men med tanken i en annan ("ett slags trolleri som händer inne i huvudet", enligt tioårig pojke i boken Böcker inom och omkring oss av Aidan Chambers), man kan kalla det för mindfulness, eller halvmeditation. Vad böcker verkligen är, är förändring och i de allra flesta fall förbättring. Genom att läsa (fack, fiktion) lär vi oss någonting om oss själva, samtidigt alla andra. Vi snappar upp nya ord som i sig kan rädda fler situationer (jämför med en språklös människa som gör sig förstådd med knutna nävar, eller det faktum att den vita mannen tog ifrån den svarta mannen hans språk under slaveritiden för att kunna utöva maximal makt), och vi bestämmer oss för saker utifrån andra människors historier (på grund av vår förmåga till empati).
Vårt språk, som ras, befriar oss. Att bli av med sitt språk är det absolut värsta för en människa. Utan vårt högst sofistikerade, mångfacetterade språk blir vi djur. Vårt språk är vår frihet, vårt språk är vår makt, språk är vår högutvecklade själ definierad. Förstår vi alla den friheten? Den möjligheten? Den vikten?

Förstår vi alla att vi måste gå på bokmässan varje år för att inspirera oss och bli påminda? Böcker är mer än pappersmassa. Och att mötas kring dem, och diskutera, det är vid dessa tillfällen (man kan se bokmässan som en bokcirkel MAXI) böckernas fulla värde vägs.

Bokmässan, böckerna, öppnar upp världen för varenda människa, oavsett vad.

Jag, innan mitt seminarium igår.

Kön till Barbro Lindgrens scensamtal.

Förlagsmiddagen på kvällen, Klara Bjelkenäs (redaktör på Gilla Böcker) och jag.