Sårbarhet
Väl värt dina 20 minuter - för din skull.
Jag blev varse min bedövning för något år sedan, och började släppa efter. Alltså hade jag förväntningar inför Rävsång (vågade ha förväntningar), och försöker nu hantera besvikelse.
Besvikelse har en förblindande effekt på mig. Jag stirrar på vissa saker som ännu inte blivit som jag förväntat mig (tidningsrecensioner, radiobesök, intervjuer), och utesluter annat, som jag inte förväntat mig, men som ändå är fantastiskt (BTJ-recension, nya läsare som verkar överförtjusta i boken och vill läsa mina båda tidigare, författarbesök och faktum att alla släpper nytt under hösten, vilket gör det trångt rent generellt i media). Men ändå: jag har börjat bli sårbar igen. Jag har slutat försöka bedöva mig, börjat hantera känslorna, och det är inte lätt, jag mår ibland sisådär eller rent pissigt, och väldigt, väldigt bra andra dagar. Glädjen är renare, lyckan också, och jag känner mig levande.
Jag har alltid varit sårbar. Hela livet, faktiskt. I 20-årsåldern fann jag Kay Pollak eller han fann mig, och jag lade om en hel del av mitt tanke/känsloliv till en lyckligare sammansättning. Samtidigt som jag började med en dålig vana, som att jag övertolkade hans budskap, eller att det ännu inte är fullständigt: jag gjorde som Brené berättar, och bedövade min sårbarhet. Bedövade känslor som besvikelse (förväntan), skam (stolthet), sorg (glädje), missnöje (lycka), just för att skydda mig själv, slippa känna allt det där jobbiga, tunga, i många fall fruktansvärda. Men saken är denna, att du kan inte bedöva bara vissa känslor. Du bedövar dem alla.
Och, som Brené säger, har jag fram tills för något år sedan kämpat med mitt lagomtillstånd, letat efter mening, stimulans, framgång, och haft svårt för att känna att jag hör till, någonstans. Att jag är värdig att höra till. Att det går att tycka om mig som jag är, utan att jag låtsas eller spelar.
När framgången väl kom (Kaninhjärta, 2012), kände jag knapp förväntan, stolthet, glädje, lycka, på grund av mitt bedövande beskyddarläge.
Jag blev varse min bedövning för något år sedan, och började släppa efter. Alltså hade jag förväntningar inför Rävsång (vågade ha förväntningar), och försöker nu hantera besvikelse.
Besvikelse har en förblindande effekt på mig. Jag stirrar på vissa saker som ännu inte blivit som jag förväntat mig (tidningsrecensioner, radiobesök, intervjuer), och utesluter annat, som jag inte förväntat mig, men som ändå är fantastiskt (BTJ-recension, nya läsare som verkar överförtjusta i boken och vill läsa mina båda tidigare, författarbesök och faktum att alla släpper nytt under hösten, vilket gör det trångt rent generellt i media). Men ändå: jag har börjat bli sårbar igen. Jag har slutat försöka bedöva mig, börjat hantera känslorna, och det är inte lätt, jag mår ibland sisådär eller rent pissigt, och väldigt, väldigt bra andra dagar. Glädjen är renare, lyckan också, och jag känner mig levande.
Baserat på det Kay lärde mig vet jag att jag så småningom kommer hitta en fungerande balans.
Men att lyssna på Brené var mycket upplysande, som att sätta ord på någonting svårbeskrivet. Jag tror det krävs ett par genomlyssningar innan man till fullo kan förstå hennes stora insikt.
Nu ska jag fortsätta skriva.
Sedan blir det svar på kul läsarfråga!
Kommentarer