Den obönhörliga abstinensen

När jag arbetat till sena natten med mitt skriv? Druckit kaffe, pressat på, tagit ut mig? Och sedan skickat in manuset till förlag? Den obönhörliga abstinensen. Abstinensen som inte hör bön, den gör mig alldeles kollrig. Plötsligt känns livet ödsligt tomt och jag har svårt att varva ner eller tänka att jag faktiskt kan unna mig en stunds vila. Nej, på med nästa projekt, och nästa! Jösses. Jag måste skärpa mig, där. Vet ju att vilan är essentiell för fortsatt arbete, eller fortsatt liv. Vad gör väl en dags bortavaro från den kreativa processen mer än att samla på goda ord och energi och intryck som faktiskt gör väl?

Istället för att dricka kaffe, pressa på och ta ut mig illustrerar jag en illustration per dag, i princip, vilket är fasligt glidigt (och ger den där abstinensen en skjuts, som att kasta bensin på en eld, jag menar, stipendiepengarna tickar, är detta okej?). Det är någonting som måste göras, någonting med en deadline, precis som texten. Samtidigt som det känns som en lek ... (och nu förargar jag väl de flesta illustratörer).
Ett kommande skriv, dock, innan vår Mexikoresa (som ni kan få se bilder ifrån, om ni vill plågas lite?), är att gå igenom andra och uppföljande boks synops. Just nu består det av spretiga, skissartade kapitel samt komihåg-anteckningar i rörig punktform. Det ser jag fram emot. Det kommer kännas som att göra någonting.

Hur som helst. 

Yoga, idag, sedan städ och illustrering och På spåret. Jag har det fasligt fint, och kanske är det var som oroar mig enligt typiskt svenskt tänk? Att snart är det över? Snart står jag i en butik och knegar som alla andra.