Instax Mini 8 - uppföljning

Jo, jag har köpt ett album och börjat sätta in de bilder som blivit bra. Eftersom varje bild kostar cirka 10 kronor gäller det dock att vara sparsam, som sagt, och ytterst kräsen, samtidigt som det tar några dyrbara fotografier att lära sig hur man ska hantera inställningar och kameragrepp (det gäller också att hålla albumet långt, långt bort från små personer, som den som syns längst ner på tre av de fyra exemplen högst upp).



Jag planerar att ta en bild på syster och mor när de kommer till storstan på fredag! Sedan måste jag givetvis fråga om lov, först, annars blir det jättekonstigt.
Hur som helst.
Det ger mig någonting visst att planera in sådana fotosessioner, som att jag varsamt plockar fina bitar ut mitt liv och pusslar ihop dem, som att just detta vill jag minnas när jag blivit gammal och grå, just detta: hur det såg ut i vårt första riktiga, gemensamma hem, hur min bästa vän och jag såg ut en vanlig dag på stan, mitt i livet, hur syster och mamma kliver av pendeltåget ...
Jag vet, jag låter nostalgisk, eller som att jag ska någonstans och det ska jag inte (tror jag inte, eller ska jag?)! Jag känner bara att de där 5-6 000 bilderna som ligger oframkallade i våra datorer skapar djup frustration och dåligt samvete hos mig, men att jag samtidigt blir arg på "teknikens under" och hellre tar ett par steg tillbaka till det enkla. Och detta är det enkla: ett fotografi som matas fram direkt.