Löken

Har jag berättat för er om löken? Inte?

Okej, då gör jag det.

Löken är ett slags tes jag har, en sorts hållbarhetsteori om "hur man bör skriva", särskilt om man tänkt sig en tydlig gåta i boken som på något sätt ska bli löst (krim/skräck/fantastik och så vidare). Man ska alltså inte göra som Camilla Läckberg påstod i sitt sommarprogram ("Vet du inte hur du ska börja din bok? Okej, jag ger dig en början: Hon skrubbade blodet från händerna i handfatet ..."), åh nej, tvärtom: alla kan skriva de där första, nätta scenerna om blod och att dölja alla spår och ångra det man gjort och jadda jadda, alla kan fiktivt ha ihjäl någon (vi läser väl tidningen?). Det svåra är varför. Det absolut värsta jag som läsare vet är när hela spänningsbygget fallerar för ett fullständigt osannolikt motiv.



Så, varför dödar människor varandra (utstuderat, planenligt, impulsivt?)? Vad är det som krävs (svartsjuka, hat, hämnd, psykisk störning, vanföreställningar?), ärligt talat, för att ni skulle kunna ha ihjäl någon, och hur skulle ni göra?



När ni har kommit på svaret har ni er början, ert allra första, mjuka, bebislilla lager, er antagonist. För the bad guy är den svåraste karaktären, den ligger längst bort från er (förmodligen), och kräver massor av mer ansträngning. Och på detta bebislager av ondska kan ni sedan bygga en story, lager på lager (miljöer, ledtrådar, karaktärer, huvudkaraktär/protagonist, förvillande sidospår), medan ni hela tiden vet om the bad guy, motivet och vart det är, eller försöker vara, på väg. På detta sätt har ni fullständig kontroll på ert verk och slipper slänga in en spindel i slutet.



Ser ni fördelarna? Styrkan? Råheten? Det gör jag.