Att illustrera sin egen bok - en amatörs bekännelser

Jag kan teckna, även om jag tycker det är roligare, eller mer hållbart (energimässigt) att skriva, och jag har länge tänkt att jag skulle peta in några riktiga, välarbetade illustrationer i mina böcker. Dock kändes böckerna om Hanna Fagerström inte helrätt (för realistiska, trots sina spöken), varför jag passar på nu!

Pennorna jag tecknar med är ett slags tusch, och märket heter Promarker. De finns i hur många nyanser som helst! Men jag har för enkelhetens skull köpt hela gråskalan, inte mer. Det råkar nämligen vara så att detta med skuggor är min grej. Dessutom kommer illustrationerna inte tryckas i färg (om manuset nu blir antaget, vilket jag tror eller åtminstone hoppas!) så, som sagt: för enkelhetens skull.

Till att börja med (innan tuschet kommer in i bilden, så att säga!) använder jag en stiftpenna, ett suddgummi och i vissa fall en linjal. Jag använder google för att söka fram bilder på olika karaktärer och miljöer (exempelvis "abandoned places"), och jag använder speglar och mobilens kamerafunktion till svårare saker, som hur ett öra ser ut snett bakifrån eller minspelet hos någon som smilar upp sig framför kameran.

När konturerna är färdiga ner till minsta lilla detalj välter jag ut mina tuschisar och börjar med den ljusaste, som jag kör på bakgrunder och människors hud. Sedan lägger jag på mörk, mörkare, mörkast, i vissa fall rentav svart, medan andra punkter sparas omålade, exempelvis ögonvitor. Det bästa med dessa pennor är att de, till skillnad från vanliga tuschpennor, går att gnugga i varandra, att jag använder en ljus, en mörk och får dem att mötas så att slutresultatet liknar vattenfärg. Bara det att jag har full kontroll, då vattenfärg bara flyter iväg för mig. Jag är helsåld på dessa pennor!!

Och under dessa "illustra" stunder, vad är då inte bättre än att lyssna på ljudböcker? Först körde jag en hel del dokumentärer ur Sveriges Radios nätbaserade arkiv, men dessa tar snabbt slut medan ljudböcker håller i timtal. Min allra första ljudbok någonsin är Utan personligt ansvar av Lena Andersson, jag är ungefär 1/4 in, och nästa lyssning blir Patrick Modianos Dora Bruder, den ser jag särskilt fram emot!



Bekännelsen, då? Ja, jo, jag är amatör, det vill säga ocertifierad och odiplomerad illustratör, helt och hållet självlärd och väl medveten om att jag säkerligen begår en herrans massa tabbar vad gäller val av material och arbetssätt. Å andra sidan är väl tabbarna en del av den kreativa processen? Och hellre plumpar jag och tabbar mig än söker perfektion, skönhetsfläckarna gör hela känslan, och mina illosar är så fläckiga att de lever.