Fram- och baktid

Jag drömde att någonting hände med vår jord som gjorde att atmosfären sögs upp och vi fick minus 300 grader, varför enda sättet att vistas utomhus var i rymddräkt. Jag rusade alltså runt i något slags månutstyrsel och försökte rädda folk i deras bilar, rejält inspirerad av filmen Gravity med Sandra Bullock och Georg Clooney. Det var knäppt och samtidigt ... inspirerande. 

När jag skriver framtidsböcker om vår värld, följer vissa tendenser, hittar på andra, förstorar upp somliga och förminskar det jag inte gillar och vill ha bort, kan jag inte låta bli att titta på vår egen tid och undra: hur kommer man att se på 2000-talet? Hur kommer man att se på oss?

Jag tycker vi är ganska vilsna, liksom trevande, som att vi balanserar på en gräns mellan gammalt och vad som komma ska. Vi känner förändringen utan att riktigt förstå den. Jag undrar om den blir under min livstid, eller just när jag är gammal och skröplig. Om jag får se oljan ta slut och världen deglobaliseras, all slags tillverkning bli mer och mer lokal, eller om vi kör fracking och förstör än mer av vår jord, om vi bygger fler kärnkraftverk eller avvecklar dem, om Ryssland startar ett tredje världskrig, om fascismen återigen får avgörande fäste eller om pojkstrecken kvävs i sin linda och världen blir kvinnans värld.

Hur man än kommer att se på oss (förmodligen som stollar, som vi ser på dem i början av 1900-talet) är det inte värre nu än det var då, eller kommer att bli, det är jag åtminstone övertygad om. Varje mänsklig tidsålder har sin exakta procent av fanskap och paradis, framgångar och motgångar, framsteg och baksteg. Dock har vi bara en jord, än så länge (tills Enterprise-åldern), därför ska det bli fasligt intressant att se vad förändringen blir.