Närstudie av Wes Andersons berättarteknik: "The Life Aquatic with Steve Zissou"

Jag älskar Wes Andersons universum. Inför ett kommande skrivprojekt tänker jag därför börja närstudera hans berättarstil och teknik med "The Life Aquatic with Steve Zissou", för att:

• ubåten (the MACHINE) får utgöra en egen karaktär
• det handlar om en expedition
• det handlar om ett mysterium
• och den är en av mina personliga favoriter (Bill Murray! ... fast han är med i de flesta av Wes's filmer)

Plus för besättningens dräkter och röda mössor! Okej, nu kör vi.

Spoiler-alert! I fall att ni inte sett filmen, läs inte härifrån.

Story
Huvudlinje
Ett stort vidunder Steve Zissou kallar för "tigerhaj" äter upp hans "förste dykare" och bäste vän Esteban. Detta blir till en expedition: att hitta "tigerhajen" och döda den.
Bilinjer

• tidigt i filmen dyker Steves förmodade son Ned upp och ansluter sig till expeditionen. Det uppstår ett slags trevande far/son-relation som successivt utvecklas. 
• relationen mellan Steve och hans fru, Eleonor, ligger och pyr filmen igenom, vilket bland annat för honom till en ö dit hon smitit för att bo i sin exmans sommarhus.
• ytterligare en bilinje är den unga, gravida reportern (minns inte hennes namn, spelas av Cate Blanchett) som ska göra ett reportage om Steve Zissou och får ihop det med Ned.

Karaktärer

Wes Andersons karaktärer tar sig själva på stort allvar, det är det allra mest utmärkande draget hos samtliga av dem. De är självupptagna, vältaliga och raka med sina åsikter, jag tror faktiskt inte jag sett en enda blyg, tyst, rodnande karaktär i någon av hans filmer. Den jag tycker sticker ut i "The Life Aquatic ..." är Willem Dafoes karaktär, som visar ovanligt mycket känslor och tycks ha svårt för att ta sig själv på lika stort allvar som alla andra. Han är snarare känslig, och impulsiv, medan resten glider fram i något slags coolt tillstånd, som att de har gjort allt, vet allt. Detta är dock inte menat som någonting negativt, jag tycker snarare om. 

Steve sticker inte ut, men han är snäppet värre när det gäller självupptagenheten. Hans berömmelse har gjort honom uppblåst och mallig, fast inte arrogant, bara lätt flärdfull och gestikulerande, och de flesta dyrkar honom, särskilt besättningen. Alla går klädda i "speedos" och en röd "top hat" som "team Zissou".

Berättarteknik

Fingertoppskänsla vad gäller val av musik. Musiken i sig är syntpoppig och goofy, liksom stämningen överlag: komiska, svävande dialoger, avbrutna av sporadiska scener som möjligtvis inte har med storyn som sådan att göra (som när en äldre herre avbryter Steve för att få hans autografer på varenda utgåva av varenda dokumentärfilm de gjort innan Steve får nog och säger åt honom att kopiera hans autograf på resten) utan mest bidrar med sin udda känsla, sitt instick. Det råder viss känslomässig förvirring, eller förflugna känslor som aldrig riktigt når fram, vilket bidrar till den coola, svala stämningen. 

Det råder också närmast noll sexuell laddning, en kvinna kan sitta barbröstad och jobba på däck utan att det läggs någon vikt vid det, vi får se mäns bröst och bara lår, lite bromance, och det är också någonting jag gillar, som hövligheten förr i tiden när man inte var upp i varandras ansikten.

Det actionspäckade är även det nedtonat och hövligt, klassiskt, även om det kan bli blodigt på sina ställen: det blir aldrig otäckt. Och när ytterligare en av karaktärerna dör i slutet sörjer alla klädsamt. 

Wes går inte in på djupet i människor, varken psykiskt eller känslomässigt, och just därför tycker jag mig kunna tolka in och förstå på egen hand. Hellre sparsmakat med deklarationer och mer gestaltning, hellre Wes Anderson än en generell amerikansk romantisk komedi, liksom. På något sätt berör det tillbakahållan faktiskt mer. 

Rent tekniskt-tekniskt har Wes en förkärlek till kuliss och pappersliknande animering, lite som dockteater och sceneri, vilket också gör hans universum mindre farligt och hemskt, mer gemytligt trots blodskvätt. Han använder retrofärger på sin film, som att alltsammans är filmat med en gammal kamera, och han klipper fasligt exakt, som direkt efter vissa repliker vilket gör filmen än roligare.

Det är dråplig tragikomik, udda personligheter, klumpiga utfall och dumma idéer, otillräcklighet, klassisk hövlighet, höga strumpor, korta badbyxor och löjliga "top hats". Människor som tar sig själva på för stort allvar och låter andra göra precis likadant utan att skratta eller röra så mycket som en min. 

Jag undrar just hur man skulle kunna ta tillvara på allt detta i en bok.