Det mittemellersta läget

Jag kommer just ur dimman efter en särdeles förkyld helg då jag, som gräsänkling, överlevde på thaimat, kostymdramer och goda vänners nåd; fru D kom med apelsiner och Gott & Blandat då maken for till Stockholm.

Dimman var så tät att jag inte ens kunde skriva, och det säger liksom allt!
Så, delvis detta mittemellan-läge.
Det andra mittemellan-läget gäller förlagen. Några har lämnat besked, både roliga och oroliga, samt bett om nyinlämning eller mer tid, andra inte sagt ett knyst, hur som helst; utifrån detta har jag valt att arbeta om manuset innan 3 april. Jag ser vad som menas och behöver göras, sax, nål och tråd och som jag klipper. Fram med ryggraden, fram med storyn, bort med småpill och tjafs, rena, putsa, väv och fläta - ingenting är för smärtsamt för storyns bästa, jag gör alltid allting för att mina böcker ska bli så JÄVLA bra som möjligt!

  

Det är faktiskt en lärdom jag dragit av allt mitt skrivande; författaren är varje storys hjälte och skurk, protagonist och antagonist, räddare och mördare. Vi kan aldrig helt stå åt sidan för vårt verk, hur mycket vi än vill det; det är ju genom oss det måste komma. Därför tänker jag väldans mycket på mig själv när jag skriver om/redigerar; var jag befinner mig, så att jag kan kliva undan.
Låter jag bli att göra denna stora ändring för att det försämrar, eller för att jag är lat?
Är detta perspektiv bra för storyn, eller råkar jag bara gilla det?
Fungerar denna mening i detta stycke, eller är det min envishet?
Tycker man verkligen om denna karaktär, eller vill jag att man ska det?
Är det hit storyn vill, eller jag?