"Seinabo that shit"
... som Jonas Hassen Khemiri sa under 2015 års Augustprisgala, när man står inför att göra något man kanske räds lite men behöver gå in och "äga det".
Just så som Jessica Schiefauer gjorde.
Jessica tilldelas priset för den förlegade kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok för sin bok När hundarna kommer (hon vann första gången 2011 med boken Pojkarna), och hon Seinaboed the shit out of it. Där, på scen, sa denna starka, modiga människa just precis det som jag, många med mig och fler och fler tycker. Hon sa det inför hela litteratur-Sverige. Hon sa det bra.
Bollen, som redan satts i rullning, rullar fortare nu.
Och Svenska Förläggarföreningen kommer förhoppningsvis med ett annat svar än det här efter Jessicas uppmaning.
Låt mig klargöra: extremt uttänkta bilderböcker för små, små barn hör inte till samma kategori som psykologiskt mörka romaner för ungdomar. Fackböcker, bilderböcker och skönlitterära böcker för barn har liksom redan tillräckligt sinsemellan för att dessutom behöva rivalisera med fackböcker, bilderböcker och skönlitterära böcker för ungdomar. Men såhär är det, och har varit sen 1992. Ung litteratur åldersdiskrimineras konsekvent, liksom författarna av densamma. Varken böckerna eller vi syns på litteraturscenerna runt om i landet, eller i tv-programmen (annat än snabbhörda vid ett ståbord i Babel, som exempelvis Sandra Beijer). Vi pratar ytterst sällan i radio (annat än som hastigast under max en halvtimme) och vi får väldigt ofta dessa ypperligt urtråkiga frågor.
Det är omotiverande att skriva för unga så som landet ligger. Jag har flera gånger, väldigt bittert, mumlat att jag ska tussa ihop en deckare för att få synas lite och samtidigt få det att gå runt ekonomiskt. För det hänger ihop. Allt det här hänger ihop. Ung litteratur tas inte på allvar, författarna till densamma klappas på huvudet, läsningen sjunker i små och mellansmå åldrar, är det ingen som ser sambanden?
Är det ingen som tänker ta det här på allvar?
Ung litteratur skapas på samma sätt som vuxen litteratur. Den tar sig bara ett annat uttryck för att den måste - vi skriver för en annan publik. Men finliret bakom? Tankarna, hantverket? Exakt samma sak. Och vi kan prata om det. Och vi SKA prisas lika för det. För ung litteratur är lika viktig som vuxen litteratur, nu mer än någonsin. Nu, när barn och unga behöver oss för att ta hand om morgondagens värld.
Dessutom, som Jessica sa, skriver vi för barn och unga för att det ska finnas några läsare kvar om tjugo år.
Är det ingen som tänker ta det här på allvar?
Augustpriset borde se ut som följer:
Just så som Jessica Schiefauer gjorde.
Jessica tilldelas priset för den förlegade kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok för sin bok När hundarna kommer (hon vann första gången 2011 med boken Pojkarna), och hon Seinaboed the shit out of it. Där, på scen, sa denna starka, modiga människa just precis det som jag, många med mig och fler och fler tycker. Hon sa det inför hela litteratur-Sverige. Hon sa det bra.
Bollen, som redan satts i rullning, rullar fortare nu.
Och Svenska Förläggarföreningen kommer förhoppningsvis med ett annat svar än det här efter Jessicas uppmaning.
Låt mig klargöra: extremt uttänkta bilderböcker för små, små barn hör inte till samma kategori som psykologiskt mörka romaner för ungdomar. Fackböcker, bilderböcker och skönlitterära böcker för barn har liksom redan tillräckligt sinsemellan för att dessutom behöva rivalisera med fackböcker, bilderböcker och skönlitterära böcker för ungdomar. Men såhär är det, och har varit sen 1992. Ung litteratur åldersdiskrimineras konsekvent, liksom författarna av densamma. Varken böckerna eller vi syns på litteraturscenerna runt om i landet, eller i tv-programmen (annat än snabbhörda vid ett ståbord i Babel, som exempelvis Sandra Beijer). Vi pratar ytterst sällan i radio (annat än som hastigast under max en halvtimme) och vi får väldigt ofta dessa ypperligt urtråkiga frågor.
Det är omotiverande att skriva för unga så som landet ligger. Jag har flera gånger, väldigt bittert, mumlat att jag ska tussa ihop en deckare för att få synas lite och samtidigt få det att gå runt ekonomiskt. För det hänger ihop. Allt det här hänger ihop. Ung litteratur tas inte på allvar, författarna till densamma klappas på huvudet, läsningen sjunker i små och mellansmå åldrar, är det ingen som ser sambanden?
Är det ingen som tänker ta det här på allvar?
Ung litteratur skapas på samma sätt som vuxen litteratur. Den tar sig bara ett annat uttryck för att den måste - vi skriver för en annan publik. Men finliret bakom? Tankarna, hantverket? Exakt samma sak. Och vi kan prata om det. Och vi SKA prisas lika för det. För ung litteratur är lika viktig som vuxen litteratur, nu mer än någonsin. Nu, när barn och unga behöver oss för att ta hand om morgondagens värld.
Dessutom, som Jessica sa, skriver vi för barn och unga för att det ska finnas några läsare kvar om tjugo år.
Är det ingen som tänker ta det här på allvar?
Augustpriset borde se ut som följer:
- Årets svenska barnbok
- Årets svenska ungdomsbok
- Årets svenska vuxenbok
- Årets svenska fackbok
Kommentarer