Bobyte, Augustpris & småsparkar

Jag vet inte hur jag tänkte när jag tänkte att 2016 skulle bli ett lugnare år. Fast det kändes å andra sidan fel redan då, i slutet av 2015, mer som en förhoppning än en reell förutsägelse. Till exempel visste jag att jag skulle bli mamma, och jag visste att jag inte skulle vilja bo kvar i vår lägenhet i Majorna, Göteborg, när barnet kommer med tanke på trappan utan hiss och katterna (vi behöver kunna släppa/slänga ut dem), och jag visste att vi skulle sälja vårt sommarhus för det hade vi redan kommit fram till, och jag anade att nåt skulle hända med Vita Tiger också. Det är rejäla grejer, alltihop. Jag får önska mig vila 2017 istället. Eller lära mig surfa på stressvågorna.

Den finaste.

Vi har visat lägenheten för fyra olika parter nu, till och med en dubbel visning i lördags (varför min man låg som en klubbad säl i soffan efteråt), alla tycker vårt bo är väldigt ljust, väldigt fräscht, jättefint, sen har vi ändå fått nej från tre och inget svar alls från fjärde. Det här med att byta är supersvårt! Människor är så kräsna och veliga! Särskilt när man inte får till ett direktbyte. 

Så jag blev smått hjärnstressad igår, frustrerad, uppgiven, trött - jag började möblera om vår lägenhet utifall att vi bor kvar här första tiden, fundera på i vilket rum vi skulle stänga in katterna när lilltutan kommer (hon får inte stelkrampssprutan förrän vid 3 månader, katter är inte som hundar som håller sig på golvet, de hoppar upp i bebissängar och vagnar och kan i värsta fall kvävas/bitas/rivas), exakt hur medtagen jag blir efter förlossningen vs. trapporna utan hiss, om vi kan be hyresvärden bygga om vårt kök och badrum så att vi får in vissa underlättande maskiner, och så vidare. Men egentligen är detta inte ett alternativ. Jag vill bo på markplan, med gräsmatta. Jag är en hustjej. Jag vill ut härifrån med mitt lilla knytt, tillbaka till grönskan och den friska, stilla luften. Det sitter i kroppen som en instinkt.

Ebba, den humörigaste av våra katter som nog kommer vara tuff mot lilltutan, Lilltutan och så jag.

Lilltutan har börjat sparka. Varje dag känner jag henne, särskilt vissa stunder på dagen/kvällen, och det är så konstigt! Det är nåt där inne! Ibland vrider hon runt så att magen blir stenhård, och så är hon bara cirka 20 centimeter från huvud till rumpa. Tänk, när hon är det dubbla! Hjälp. Jag läser på om förlossning, bebisskötsel och BVC, jag blir nervös/orolig/förväntansfull, jag gör mentala listor i huvudet, jag är i stort, stort behov av att få inreda det där barnrummet och få ordning på redet/nesting-suget börjar växa sig enormt. Vi försöker späda ut alla inköp och inhämtningar från vänner och bekanta som fick barn för ett tag sen, och snart ska vi lägga in beställning på ny barnvagn!

Sovrummet i "sommarstugan"!

Nån gång i början/mitten av april kommer Ada Wester med första grovredigeringsrundan av Vita Tiger. Vi kommer köra ett par vändor med texten, sen låta den vila över sommaren tills hösten. Då drar förhoppningsvis finredigeringen igång, tillsammans med Klara Bjelkenäs! Allt beror på hur jag, och därmed också lilltutan, mår och hur arbetsduglig min hjärna är.
Jag nåddes idag också av den oerhört fantastiska, glada nyheten att Förläggareföreningen ska se över Augustpriset! Det är precis vad jag väntat på, så länge! Att de åtminstone kan tänka sig att diskutera saken, åtminstone kan tänka sig att ta kritiken de fått under flera år på allvar! Nu återstår så klart att se om det blir nån förändring, men det här är tillräckligt för nu.
HUZZAH!