Christin Ljungqvist

... sen kanske nåt händer. Eller så händer det tidigare, eller så händer det senare. Men sablars, så tiden går ändå. Jag ska alltså väldigt snart få känna på krystvärkar, and I'm so excited! Vi har, efter många turer, bestämt oss för att stanna kvar i Majorna över sommaren. Vi hinner inte byta till något lantligare innan dess, det är bara att inse och acceptera. Fast det svider lite i hjärta och själ. Jag skulle vilja låta mig själv och katterna komma ut i solen på alldeles eget gräs, jag skulle vilja låta tut sova i sin vagn i skuggan av ett träd, jag skulle vilja se maken grilla middag och dricka en god öl och tycka att livet är sådär härligt ... men det blir nya tag till hösten, helt enkelt. För vi ger oss så klart inte! Vi är inte såna som ger oss. Så, nu börjar istället en intern omflytt, där vi knör in vår säng i arbetsrummet, tut får vårt rum (hon är ju så liten i början att hon mest ligger i sin säng och bajsar, som min syster sa, men hon kommer å andra sidan ha en m...

Skrivet är verkligen on hold just nu, till förmån för gravidgrubblerier, inköpslistor och den allt mer närvarande nedräkningen. Jag menar, det är bara 3 månader kvar! Sen kan vi räkna timmar, minuter, sekunder! Så jag blir alltmer låst i mitt huvud, och har allt mindre att säga här över som är intressant. Det här vet jag i vart fall: jag är med i reportaget Staden som litteraturen glömde (Göteborg) i sommarkatalogen från Svensk Bokhandel, agenturen var på Londonmässan förra veckan, förlaget var i Bologna veckan innan dess och jag får snart första grovredigeringen från Ada. Och då hoppas jag att hjärnan är up to the challenge och kan släppa tankar på barnvagnsbeställning, fynda sparkdräkter på Majornas veckovisa bagageloppis, åkatillIkeaåkatillIkeaåkatillIkea - jag berättar hur det går då. Det lär också komma ett nytt Att-inlägg i samband med detta. I det privata livet händer desto mer. Vi går på kalas efter kalas efter kalas (svärfar i februari, svåger och systerdotter i mars, ...

Det värsta jag vet är att känna mig osäker. Jag  avskyr  att känna mig osäker, avskyr att   rodna och "tappa ansiktet", ändå tycks jag inte växa ifrån det, oavsett hur "gammal" jag blir. Jag är fortfarande lika känslig för andra människors tankar och känslor som när jag var tonåring, det är som att de studsar in i mig eller tvärs igenom, som att de smittar. Helst vill jag bara omge mig med de jag känner och slippa nya eller utmanande personer. Helst vill jag förpuppa mig i min graviditet och låtsas att jag stannade på nåt av de första brödjobben jag haft, att jag varit där nu i 10 år, att jag känner alla som jobbar där så väl att de blivit blasé. Osäkerheten är ett problem för mig, fast man kanske inte tror så när man träffar mig eller ser mig i nåt sammanhang. Jag har hört att man kan uppfatta mig som tuff och hård, kanske lite skrämmande. Till och med min bästa vän säger så! Det är verkligen knäppt! Fast ändå ... när jag tänker på det, så kan det vara en omedvet...