Fågelbarn och snickare

Jag har de senaste dagarna insett att det var väldigt, väldigt längesen jag skrev ordentligt. Som i skriva på bok. Senast jag skrev alls, men inte särskilt ordentligt, var 27 april - synopsis till bok två i min gaspunk-serie. Innan dess var det liksom i början av året! Men jag lider inte av abstinens än. Känner jag efter känns bara en längtan av, kittlande god, som ett sommarminne. Så jag tänker att jag spar min skrivenergi till grovredigeringen av Vita Tiger, som kommer från Ada Wester på Gilla Böcker nån gång i slutet av maj. Sen spar jag den vidare till skrivet av bok två som nog blir till hösten som tidigast, eller våren ... 

Den här dök i vart fall på upp på en stolpe i Göteborg, fotad av min kollega: 

Så himla kul!! Att böckerna jag redan skrivit fortfarande lever. Och jag har tre pocketar kvar av just Fågelbarn, funderar på att lotta ut dem. Eller ge dem till tre av er som är snabbast på att maila mig: info@christinljungqvist.se.
Fågelbarn balanserar på randen till att klassas som vuxenbok. Jag vet bland annat att en vuxen bokklubb hade den som bok och tyckte mycket om. Så är du vuxen, tveka inte! Ingen motivation behövs. Heja heja!
- OBS! De tre Fågelbarnen är slut, bättre lycka nästa gång ;)

I skrivande stund har jag Familjebostäders snickare på plats, han är och lurar med en list i köket. Gott när saker blir gjorda! Vi har snart bott här i 8 år och har ännu inte satt upp gardinstänger liksom. Nu har vi bytt kyl och frys, och belysningen över diskbänken. Snart dyker säkert de nya dörrarna upp, och målaren som ska fixa nya tapeter i hallen (vita, med svaga ränder, sketsnygga!), och mitt mammahjärta sväller och kurrar. Jag bara mår när saker faller på plats, som att det är instinktivt viktigt att fixa innan barnet, till och med sånt som inte har med barnet att göra. Men vi tänker att är lägenheten tipptopp och vi försöker byta den igen, då ska ingen kunna tacka nej. Så bländande ska den vara. Därför kan man säga att det har lite med tut att göra, ändå. Vi stärker chansen för henne att springa på gräs när hon väl kan springa.

7 veckor kvar, sen är hon här. Kanske lite senare, kanske lite tidigare. Man vet aldrig! Och det gör det hela så väldigt spännande.

Och bara för att det blir så mycket bebisprat här just nu, kompenserar jag med en bild:

The steam is strong in this one.