Midsommar

Det börjar uppstå en tradition kring midsommar, att jag och maken far till min familj, sen vidare ut i det gröna söder om Kungsbacka. Här firas det ordentligt med midsommarstång, grillning, häst och vagn, en massa smådjur. Bara vädret blir som Göteborgs-Posten säger kan vi stå såhär och tyka oss mellan bilarna igen, jag och bror, och gotta oss på en träbänk med korv och bröd, sill och potatis, och så vidare.

Det var på den här turen som vi förra året hittade en övergiven busskur, också. Som att kika rakt in i mina tiger-böcker om en avlägsen framtid.

Avalon, på en övergiven bit av E6:an.

Och på tal om detta: jag och Ylva på agenturen hade ett gott snack igår. Vi pratade tidsplan, manusredigering, stoff till presentationsmaterial - det är alltid lika spännande att få läsa hur andra beskriver det jag skrivit. Med andra ord: jag är väldigt lättad att det inte är jag som skriver texterna för böckernas baksidor och försäljning och media. Det är apsvårt att sammanfatta så många tankar till nåt snitsigt!

Dock har jag märkt att det är lättare att berätta vad tiger-böckerna handlar om, face to face. Jag har mycket att säga! Möjligen för att människor lockas av framtidsskildringar men titt som tätt ryggar när de hör ordet "spöken" (temat i mina tidigare böcker). När någon frågar kan jag enkelt säga "Sverige om 300 år, världen har 'vuxit igen', man kör svävare istället för bilar och lever i ett grönt men skrotigt samhälle - och i detta får vi följa en ung tjej som heter Avalon McCoy. Hon är dotter till ett par hotellägare och väldigt, väldigt snokig av sig, vilket gör att hon snubblar över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig", istället för att famla kring tonårsångest, psykologiska undertoner, livet, döden och däremellan och se hur läsaren tappar intresse. Det har faktiskt hänt, trots att böckerna om Hanna fått fin kritik - jag jobbade på Akademibokhandeln förut och prövade att sälja böckerna vid flera tillfällen som en form av test. Förr eller senare var jag tvungen att nämna att det finns ett övernaturligt inslag, ja, alltså spöken, och ljuset liksom slocknade i läsarens ögon. Ett typiskt misslyckatsälj-tecken.

Förmodligen är det fördelen med handlingsdrivna böcker, och realistiska. Man kan säga mycket om dem. Sen finns så klart de psykologiska, mörka undertonerna kvar - räds icke! Enligt mig är böcker utan mörker inte särskilt läsvärda. Jag vill åt de där bottenlösa djupen, även om de bara skymtar till. Det bara måste få suga i magen ibland, skräckkittlas lite.