Herregud, vad man kämpar med små barn. HERREGUD ! Jag känner mig närmast bipolär, så som jag pendlar i känsla av ena stunden glädjeyra, andra stunden djup sorg. Liksom älsk, vi badar babysim och hon verkar älska det/tänk, om hon gnager på händerna och suger på tummen för att hon känner sig otrygg/titta, nu kan hon nästan sitta själv för att jag tränar och uppmuntrar henne så mycket/jag är nog elak och egoistisk som tänker låta henne sova i eget rum för jag kan inte sova när hon bökar runt sådär i sömnen/jag går ut och går varje dag för att hon ska få sova och andas fri luft/jag har grymmeont i knän och korsrygg av allt gungande, dansande, vaggande med henne i famnen/och så vidare. Jag skulle önska att man, efter moderkakan, krystar fram en alldeles särskild manual för just det här barnet. Vad gör jag när hon suger så hårt på fingrarna/händerna att hon får eksem och sår men blir så triggad och snuttig av napp att hon sover sämre om nätterna? Slå upp sidan femtiotre, läs "Tumsugnin...