Att få boken recenserad

😓

Heh ... ja, som emojin ovan beskriver: ett ansikte med kallsvett. Varje gång det är dags tänker jag att jag ska hålla huvudet kallt men se på mig ... ligger och tjuvlyssnar efter tidningen i arla morgonstund, tar med den ut i köket, bläddrar, bläddrar, bläddrar - HÄPP! Inte idag heller. Och så blir det svårt att sova vidare sen.
Så jag kan lika gärna googla christin ljungqvist + kaninhjärta/fågelbarn/rävsång.
Och nu också Vita Tigern.

Speciellt för den här gången är att jag har Rut. Jag sover redan dåligt/några timmar i stöten. Så när recensionsdatum (29 mars) kom var jag vaken vid 3:37. Och på grund av Rut låter vi tidningsutdelaren lämna tidningen i trappen istället för att dunsa ner den på vår hallmatta och väcka buset, därför lät jag tidningen ligga utanför tills morgonen. Men jag googlade mig själv och tigern, där i mörkret. Och inget hade hänt. Jag vände mig om på sidan för att sova nån timme till.

Grejen är att det här med bokrecensioner har minskat. När jag släppte Kaninhjärta 2012 var det helt klart nåt annat än det är nu. Samma dag (!) hade Göteborgs-Posten en recension i tidningen, och övriga tidningar lät inte vänta på sig. Ribban lades, så att säga. Jag hade förväntningar på Fågelbarn, som visserligen infriades, men Rävsång sjöng nästan ensam. Det var en bjärt kontrast, en tomhet. Därför är jag försiktig med vad jag tror ska hända nu. Jag vet att Vita Tigern är bra - den är bra för mig. Och jag hoppas att den ska glädja många. Men synas i media/inte synas i media, det är liksom inte längre en fråga. Mest en liten, liten förhoppning. 

En annan sak som är svår, oavsett hur länge jag varit författare: att inte säga nåt. Var och en måste få tycka vad den vill och uttrycka det var som helst, och jag som upphovskvinna ska låta det vara, låta det bli. Men ibland märker jag att boken blivit missförstådd på nåt sätt, till exempel att en karaktär irriterar så att det drar ner betyget, eller att story-trådar missas, eller att den ena boken inte är likadan som den andra, att det kanske man som läsare hoppas på. Och då blir kritiken extra jobbig att bara ta. Jag vill diskutera, reflektera, förklara. Jag vill ta min bok i försvar och ifrågasätta. Jag vill bli arg.

Det är överlag svårt att ta kritik/inte googla sig själv det första man gör på morgonen/må smådåligt strax efter ett boksläpp. Här är den viktigaste insikten jag dragit av detta: kritiken av ett utfört arbete är inte personlig. Den handlar inte om mig utan om det jag gör. Verket står under lupp, inte jag, och det är väldigt bra att förstå tidigt. När boken, eller vad det nu är man släpper, finns ute mår man bäst av att också släppa taget. Till större delen. Kanske ha en hand kvar, precis som jag en dag ska släppa taget om Rut: med en hand kvar på hennes axel. Låta dem ta livets smällar själva, låta dem resa sig upp igen, låta dem vara starka i vilka de är. Medan de riktigt stora smällarna, som handlar om orättvisa, är nåt jag tar. Så klart, och utan att blinka.

Det är lite grann som frihet under ansvar: jag låter mina böcker vara fria, men jag håller koll.