Istället för den här världen

Jag har börjat fundera på varför jag så gärna och envetet behöver skriva, egentligen. Inte bara att det är så förbannat roligt och avskilt och lukrativt, utan vad det är med skrivandet som drar i varje liten del av mig. Och jag inser att det från allra första början handlat om defragmentering. Att jag, genom att skriva, lägger saker tillrätta inombords. Belöningssystemet har säkert också med saken att göra, inget hissnar så inombords som när en scen verkligen sitter. Dessutom förstår jag bäst genom att gestalta, leva mig in i, berätta - både mig själv och övriga världen. Jag behöver förstå, (vem behöver inte?), först då kan jag känna frihet.
Ah. Där har vi det: skrivandet är min totala frihet. Jag är Skytt, jag är liksom frihetsberoende. Och jag är rastlös, otålig - skrivandet är det enda jag aldrig tröttnar på. Kanske lider jag av en bokstav? Kanske lider jag av alla bokstäver?

Skrivandet är min gränslöshet, min kanal för alla tankar och känslor. Jag blir grinig när jag inte får skriva, känslomässigt och tankemässigt förstoppad. Skrivandet skänker mig en själslig balans, och så mår alla bra runt omkring mig.
Sen har en annan tanke börjat kittla också, den att jag behöver, eller vill, fly den här världen. Som att den blir för mycket ibland, eller att nåt fattas den, eller mig. Och det gör mig än mer fundersam, och lite, lite orolig. För jag har allt jag nånsin önskat mig (förutom hus), betyder det att jag aldrig ska bli nöjd?
Eller är den där strävan bort, eller till nåt mer, varje kreatörs förbannelse?

Ibland undrar jag hur det skulle vara ett vara en mindre tänkande människa. En som inte sönderanalyserar saker, bara är lite mer. Om det skulle göra mig mer lycklig.
Och mindre kreativ.