Jag lyser

... av glädje. Det var en fantastisk Utbudsdag på Pedagogen. Så många människor! Och finast av alla tjejerna från Alingsås, och ungdomsbibliotekarie Nicklas, som hänger ihop i samma bokcirkel, läser Fågelbarn just nu, och kommit bara för min skull. Suttit hela dagen, i väntan på. Lyssnade till varje ord jag sa. Hade hur många frågor som helst, efteråt. Lät mig signera böcker, medan de omringade mig med leenden. Alltså ... kära tjejer. Det kändes så fantastiskt fint, för mig, att ni gjorde det här. Gav mig så mycket energi att jag känner mig självlysande, nu, och skuttar runt. Lyssnar på Kent. Såna saker.

Maila mig, hör ni, så fort ni har en fundering eller reflektion. Det är absolut för läsare som er jag finns.

Jag vill också tacka mormor och gänget. Den här dagen, alltså ... alla "sammanträffanden"? Som till och med lyssnarna blev lite liksom ställda inför? Vilken synkronisering. Det gjorde ni riktigt, riktigt bra. Mitt fina entourage. Tack!



Innan jag åkte in till centrum tog jag en promenad på kyrkogården, bland de gamla träden,
i solens ljus. Så kallad energiboost.



LÖVEN! De är så bländande vackra. Som om de suger upp små partiklar av solskenet,
och återger det.

Tick, tick, tick ... LADDAD! Och ser ni? Jag har faktiskt naturligt höstfärgat hår.

... och höstfärgade skor.

En liten, blygsam bild innan Erika Hedman klev upp. Rara kvinna. Jag ville bara krama henne efteråt, och säga att det hon
gjort, och det hon gör, är så drabbande och rörande och viktigt. Att skapa något konstruktivt av personlig sorg, det kan bara bli bra. Tack till dig också, Erika. Dessutom föll det sig ju så att du öppnade upp helt perfekt för mig ... Konstiga "sammanträffande", eller hur? Ja. Döden, döden.