Världen jag lämnade bakom mig
Foto: Jacob Svensson |
Jag skulle vilja säga att min två veckor långa resa/bortavaro gett massor av skriv, men det var som att jag sattes på paus och bara existerade, utan att försöka beskriva livet och varför och hur. Utan att försöka hitta snygga ord, eller överlag använda hjärnan. Det fick mig att inse hur extremt uppe i varv jag är här hemma, hur fokuserad, hårdarbetande och jäktad, och att det inte riktigt håller i längden.
Foto: Jacob Svensson |
Jag undrar faktiskt hur många av oss som bara sitter och läser bort en hel dag, ibland? Alltså, när det inte är semester? Utan att känna stress över allting man ska/behöver/borde göra? Jag tror dessa människor är få.
Jag återkommer till Tomas Sjödins bok och sommarprat "Det händer när du vilar", han tog ett sabbatsår, låg på sofflocket, latade sig (hur han nu hade råd med detta) och skrev denna bok. Visst är det fascinerande? Att i vår tid bara göra så!
Och jag tänker att jag ska göra så, att jag medvetet inte passar in mig i vår tids takt utan lägger mig på tvären, på vårt sofflock, ett helt år. Ett helt år, utan stress, dåligt samvete, för att tänka och fundera över tillvaron, och skriva.
Visst vore det någonting? Som ett socialpsykologiskt experiment. Folk runt mig kommer bli alldeles kollriga när jag svarar på frågan "vad gör du nu då?" med "jag vilar mig och fnular".
4 månader har egentligen redan gått. 8 månader kvar. Tänk, om jag klarar det?
Kommentarer
Ja, precis som du skriver, "borde trappa ner om jag ska hinna fokusera på skrivandet", plus att du ska hinna lata dig, också. Lattid är vad vi behöver! :D
Jag ska nog börja med att läsa Rävsång som står i min bokhylla och väntar på mig ;-)
Vi behöver förstå hur okej det är att ta det lugnt bitvis, gasa på bitvis. Det är som att man fastnar i gasen när man väl börjat gasa.
Jamen, läs Rävsång! Gör't! :) och tack för din kommentar!