Att få ett manus antaget

Det är inte lätt. Fast det vet ni redan. Men det är inte lätt ens för oss redan utgivna. Särskilt inte när vi byter genre och prövar nåt nytt, och kanske inte får till det helt vid första eller andra försöket.

2013 kom jag på idén till Vita Tiger(n), 2014 började jag skriva och, eftersom manuset är väldigt annorlunda mina tidigare böcker, skickade in till en samling olika förlag, 2015 skrev jag om och skickade igen, och sen skrev jag om en gång till. Den andra omskrivningen väckte äntligen intresse hos två av förlagen. 

Det ena förlaget kom med stora omskrivningsförslag men tyckte mycket, mycket om manuset. Det andra tyckte om manuset som det var då, vid andra omskrivningen, och ville göra boken till bästsäljare. Jag fick ta mig en ordentlig funderare på vilken väg som var rätt att gå. Bland annat diskuterade jag saken med min agent, Ylva Ericson Dufva.

Ylva läste igenom Vita Tiger(n) med omskrivningsförslaget från det första förlaget i åtanke och tyckte att deras feedback var rätt. Det gjorde jag också. Det var en skarpögd feedback, helt enkelt - en feedback det var svårt att bortse från. Och när de två förlagens åsikter gick så vitt isär var det dessutom lätt att välja rätt. Jag tappade lite förtroende för förlag nummer två på grund av att de inte ville ändra något särskilt.

Senare skulle det visa sig att jag stod snubblande nära en katastrof. Dels gick förlaget jag valde igenom en stor och positiv utveckling jag är så glad att nu få vara en del av, dels gick förlag nummer två's ansvariga förläggare in i väggen. Man kan kalla det ödets nyck, ren röta eller god magkänsla - jag rös till när jag la ihop ett och ett och insåg det fatala om jag hade valt tvärtom.
  

Valet var i vart fall gjort till det bättre och jag tog semester. Efter semestern återkopplade förlaget och kom med en första konstruktiv, detaljerad omarbetningsplan. Alltid lika jobbigt att få men nyttigt för manuset, för mig. Jag började skriva om för tredje gången, men sammanlagt har jag berättat den här berättelsen fyra gånger, om man räknar med första gången jag skrev den. Fattar ni? It's sick!
Denna tredje omskrivning kändes dock betydligt bättre än tidigare. Jag hittade slutligen Avalon, bland sjoken av världsförändringar, miljöestetik, politiska åsikter och samhällsperspektiv. Plötsligt fanns hon bara där, just så som jag hela tiden sett henne, rakryggad och stark, näsvis och infernaliskt nyfiken, samtidigt mjuk och känslig, ung och vilsen. Jag har försökt gestalta henne såhär från början, jag vill ju att man ska känna det jag känner för henne! Att man ska stå på hennes sida och förstå hennes slitningar! Att man ska tycka om henne! Men gestaltning kan verkligen vara svårt, vi tycker ju så olika.  

Varvat med bortgången av Kristoffers farmor, nytt jobb och graviditet tog det ett gäng månader att färdigställa manuset. Jag satt hemma, jag satt på bibliotek, jag kämpade med mitt skrivflöde men tvingades ta det lugnt, annars började jag bara må graviditetsilla. Faktiskt ganska märkligt, men det som gjorde mig mest illamående i början var att försöka skriva!

3 februari lämnade jag in till förlaget och 13 februari kom deras svar:

Det har blivit så himla bra! Vilket jobb du har gjort! Jag gillar verkligen den språkliga nivån, det är väldigt vackert utan att vara tillkrånglat. Och det är så fint att Avalon får vara med nu, att hon får göra massa modiga, viktiga saker! [...] Ploten är strålande, hänger ihop väl, och xxx och de gömda xxx är så oerhört aktuellt. Jag är imponerad, Christin. Vi vill gärna ge ut Vita tigern!

Eftersom jag vet vilket jobb som fortfarande ligger framför mig, som alltid ligger framför en författare i det här läget (omarbetningar, redigeringsomgångar, kontraktspunkter att diskutera, lanseringsplaner, fotografering, väntan på recensioner, bra recensioner, dåliga recensioner, scenframträdanden, intervjuer i olika media), har jag svårt att helt ta till mig de fantastiskt fina orden. Men jag försöker. Särskilt dem att förläggaren är imponerad. Hon är imponerad av mig. Det är fan stort att få på pränt! Nästan inramningsvänligt!

Agenturen har otåligt väntat på att detta manus skulle gå i lås, dem skickade jag texten till samma dag och fick svaret igår:

Vad glad jag blir! Det här är ju strålande roligt. GRATTIS!! Ser så mycket fram emot att läsa igen!!! Skickar det till kollegorna på direkten, så att de kan läsa. Med [förlagets] go kan vi ju också planera det kommande arbetet!

Återkommer ang material och tidsplan inom kort!

Bokkontrakt och andra detaljer ska jag och förlaget diskutera framöver. Sen far jag upp till Stockholm för undertecknande och ett litet firande 11 mars. Efter det får ni veta mer.

Och såhär kan det alltså gå till för en etablerad författare att få ett manus antaget. 

Jag har det absolut mer förspänt nu än när jag var debutant. Fler människor väntar på mig, fler människor jobbar för mig, men det är samma tvivel, samma slit, samma ovisshet kring antagning som då och samma ovisshet kring ekonomin. Inget är definitivt, och inga vägar är raka, och inga val är enkla. Man kan välja att jobba mycket kring skrivandet, som skrivkurser, föreläsningar, skolbesök. Jag väljer att ha ett vanligt, trivsamt dagjobb. Det är skönt som bara den att inte alla pengar hänger på vad jag klarar av att prestera. Och jag tycker om att ha kollegor och ett fast sammanhang där jag hör till. 

Jag tycker om att vara en författare undercover. 

Dessutom får man mycket stoff på en arbetsplats. 

Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manus. Kommande, planerade inlägg i serien är: Att göra ett manus till bok, Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
Stay tuned!