Delphine de Vigan

För ett par veckor sedan läste jag Delphine de Vigans bok No & jag, och jag har börjat misstänka att jag gillar fransk litteratur för nu läser jag en annan av hennes böcker, Underjordiska timmar, och blir lika berörd. Jag är även sugen på att läsa Igelkottens elegans av Muriel Barberys, och jag älskade Anna Gavaldas bok Ensemble c'est tout eller Tillsammans är man mindre ensam. Men jag har inte sett filmen. Den verkar inte alls lika bra.

Jag tror det handlar om språket i dessa böcker, först och främst, det avskalade men ändå fylliga, rakt på sak och ändå svävande. Viss avskalenhet kan göra direkt ont att läsa, som om jag som läsare ständigt försöker förstå och till slut skiter i det. Är texten å andra sidan för tung och belastad står den i vägen för berättelsen. Men dessa damer har hittat en fin balans. De börjar alltid in medias res och dessutom mycket pricksäkert. Transportsträckor finns inte i deras värld, tycks det som, med följd att de skriver hyfsat korta berättelser men väldigt kärnfulla. Jag har ju länge tjatat om tegelstenar (starkt smittad av Donna Tartt, så klart!) men det Diana på Laholms bokhandel sa till mig har stannat kvar; "Jag tycker det är fantastiskt med böcker som klarar av att säga allt på så få sidor som möjligt". DET om något vore ju en konst, eller hur?

Så, smittad av fransyskorna (?) och fundeleringar kring min förra arbetsgivares åsikt har jag börjat skriva kortare och rakt på sak. Jag gillar det. Jag trivs.

Och NU gör jag helg av den här dagen.