Tårtkalas

Det behövdes ett rejält tårtkalas med skumpa och cider för att jag skulle förstå. Sakta och smått smyger det sig in i varje handling, varje ord, varje blick, varje val och tanke, att jag är författare nu. Jag förväntade mig inte en helomvändning, dagen då förlaget ringde, jag hade inga förväntningar alls, det skulle vara som vilket jobbförslag som helst, tänkte jag. Men efter samtalet tuggade dagen på som vanligt, jag var bara lite tröttare, jag hade just haft en enorm adrenalinrush, och sedan kände jag mig rentav deppig, så bannade jag mig själv för att jag kände mig deppig och inte glad och då blev jag ännu mer deppig och sedan grät jag en skvätt, så kändes det bättre, men herre Gud, stora förändringar är inte lätta, även om de innebär en dröm uppfylld. Någonting tar slut här och nu, min kamp är över som den såg ut, jag är inte längre kvar i den utan i något annat, något jag ännu inte identifierat och blivit vän med.

Idag kom familj och vänner på tårtkalas. Kristoffer hade köpt två moussetårtor från Ica Maxi (rekommenderas!!), den ena med ett lager choklad och ett lager hallon och den andra med kakbotten och ett lager passionsfruktsmousse. Till detta rosévin som bubblade, flädercider, kaffe, sådana där avlånga munkar med choklad och kokos, vad de nu heter? Lillebror gissade på kokostopp men fick motargument, jag slängde in munkfingrar och det gick inte heller hem, de stod i glas och spretade som blommor lite här och var i lägenheten och mina nära och kära gick och mumsade på dem.

Nu känner jag mig glad, uppfylld av kärlek, det har gått fram nu, det har slagit rot. Min svåger sa att jag kommer föra familjenamnet vidare och det är ju sant, det kommer jag, och min syster säger gång på gång hur stolt hon är över mig och jag blir alldeles rörd, det blir så känslosamt, och Bo Kaspers Orkester sjunger skriv en bok som alla läser [...] vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö. Det jag publicerar kommer att finnas kvar efter att jag dör. Jag lämnar ett avtryck i världen som jag faktiskt aldrig tänkt på.

När jag tänker framåt tänker jag jag måste maila Skatteverket och fråga hur sjutton jag startar en enskild firma och vad jag ska kalla honoraret från förlaget för något, inkomst av tjänst? och jag har nog några kataloger från Svensk Bokhandel som jag kan researcha lite i, kolla in tidigare debutantportätt, hur många ord, vilka ämnen och kommer jag vara med i tidningen? Vad ska JAG säga? och åh nej, bara jag inte blir igenkänd på spårvagnen på väg till jobbet på morgonen, jag kommer rodna hett och djupt. Även om det inte är särskilt sannolikt att jag blir igenkänd men ändå, tankar har en viss vana av att skena.

Den 20e oktober träffar jag mina förlagskamrater för första gången, då blir det tripp upp till Stockholm. Förmodligen blir detta det sista som behövs innan det inte bara är en rot, utan en fullt utslagen blomma.