Min förvärvade kunskap: följebrev

Asch, jag är inge vidare på följebrev, eller säljande texter överlag, jag bävade inför Kaninhjärtas baksidestext innan förlaget lugnade mig och sa att de fixade sådant.

I början gjorde jag samma misstag med följebrevet som jag gjorde med mina manus, det

1. var för långt
2. handlade till stor del om obetydligheter, alltså sådant förlagen inte vill eller orkar veta
3. hade en övergripande självgod ton

Det jag har lärt mig är med andra ord att

1. hålla det kort
2. fokusera på manuset, även när jag berättar (väldigt kort) om mig själv och varför jag skrivit just detta
3. hålla en ödmjuk ton

Ett tips är att läsa böckers baksidestexter och använda sig av samma uppbyggnad för att berätta om sitt eget manus. Ett annat är att rådfråga någon som jobbar med text, exempelvis en copywriter (jag fick mina goda råd från Jenny Milewski). Ett tredje är att skriva utefter en röd tråd, så att allting låter fokuserat på manuset. Ett femte är att få ihop en kort presentation av dig tillsammans med en sammanfattning av manuset på en och samma a4, då menar jag med 1,5 radavstånd och kanske också lite större höger-, vänster, över- och undermarginal.

Sedan de där klischéerna ni säkert redan vet, men som jag ändå känner ett behov av att påpeka; låt bli att

1. berätta om människor som läst ditt manus och gillat, särskilt inte om dessa är din mamma, din pappa, din mormor
2. citera inte tidigare lektörsutlåtanden och dylikt, det är att skriva förlagen på näsan och tala om för dem vad de ska tycka (låt dem bilda en egen uppfattning)
3. spå din kommande boks framtid (den kommer revolutionera...) (berätta däremot gärna vad du har för mål med ditt manus/författarskap)

Mattias Boström om att skriva följebrev.

Skulle jag skriva nytt följebrev nu för Kaninhjärta (jag behövde aldrig skriva följebrev för manuset, det följde i Död mans grepps kölvatten) skulle jag fokusera på manusets övernaturlighet, och när jag presenterar mig själv skulle jag berätta om mitt eget intresse för spöken.