Min förvärvade kunskap: omarbetning
Om det är något jag lärt mig så är det att jobba om, vrida till, stryka, skriva igen, revidera, utveckla, på med spackel, slipa lite, och något av det viktigaste i att jobba om ett manus är att förstå att manuset inte är du, utan något du gör. Annars tar du det personligt och får väldigt svårt med att stryka trista bitar och göra det nödvändiga för ditt verk. Jag brukar tänka delvis så, att detta är något jag gör, sedan brukar jag tänka vad är bäst för mitt manus framför vad är bäst för mig? Du måste alltså vilja ditt manus bästa, så, placera det utanför dig själv när du är klar med det, när du ska ta fram sax, lim och glitterpennor.
Mina rutiner, de är väl inte gröngölingsrutiner längre utan någonstans mellan gröngöling och författare, ser ut såhär; jag skriver klart manus och försöker låta det vila, men brukar bara lyckas hålla mig borta från det i någon vecka eller två vilket är dumt. Vänta gärna någon månad om du kan! Jag är ju så otålig... Sedan brukar jag läsa igenom det en gång på datorn för att rätta de mest uppenbara felen och snygga till texten, då har jag ett tomt dokument vid sidan av där jag punktar upp sådant jag vill ändra mer omfattande, eller behöver köra faktakoll på. Sedan brukar jag, för att spara papper, dra ihop texten så gott det går (men jag behåller 1,5 radavstånd!) och printa ut den. Sedan läser jag igenom manuset på papper och det är då jag verkligen får känsla för det.
Jag har en vanlig bläckpenna som jag använder åt att flika in ord, skriva i kanten långa ändringar och så vidare, jag vet att andra använder ett blankt papper vid sidan av men det gör sällan jag. Ibland punktar jag upp lite i min Moleskine, men det är allt. Vad jag brukar tänka på när jag gör omarbetningen är att föreställa mig manusets som någon annans - vad skulle jag stryka och be personen ändra då? Man blir mycket tuffare mot andra, i vart fall jag, jag har läst en del outgivna manus och kommit med ändringsförslag, både under skrivkurserna och när jag hjälpte Christoffer Carlsson med sin Vincent Franke, och sådan behöver man vara även mot sig själv. Ingen lathet får komma i vägen, orka göra din research, det har jag själv fått smäll på fingrarna för, och orka göra större ändringar om det skulle förbättra historien. Orka är alltså minst lika viktigt som att ställa manuset utanför dig själv.
När genomläsningen är klar brukar jag köra omarbetningen rakt av. Jag gör de mindre ändringarna först, sedan flyttar jag om, stryker, klipper och klistrar, vad händer om jag sätter detta kapitel före? Vad händer om jag kastar in det där redan då? Orka, orka, orka. Vad är bäst för ditt manus?
Under skrivandets gång blir de flesta ödmjuka och det är först då de flesta också blir bra.
Mina rutiner, de är väl inte gröngölingsrutiner längre utan någonstans mellan gröngöling och författare, ser ut såhär; jag skriver klart manus och försöker låta det vila, men brukar bara lyckas hålla mig borta från det i någon vecka eller två vilket är dumt. Vänta gärna någon månad om du kan! Jag är ju så otålig... Sedan brukar jag läsa igenom det en gång på datorn för att rätta de mest uppenbara felen och snygga till texten, då har jag ett tomt dokument vid sidan av där jag punktar upp sådant jag vill ändra mer omfattande, eller behöver köra faktakoll på. Sedan brukar jag, för att spara papper, dra ihop texten så gott det går (men jag behåller 1,5 radavstånd!) och printa ut den. Sedan läser jag igenom manuset på papper och det är då jag verkligen får känsla för det.
Jag har en vanlig bläckpenna som jag använder åt att flika in ord, skriva i kanten långa ändringar och så vidare, jag vet att andra använder ett blankt papper vid sidan av men det gör sällan jag. Ibland punktar jag upp lite i min Moleskine, men det är allt. Vad jag brukar tänka på när jag gör omarbetningen är att föreställa mig manusets som någon annans - vad skulle jag stryka och be personen ändra då? Man blir mycket tuffare mot andra, i vart fall jag, jag har läst en del outgivna manus och kommit med ändringsförslag, både under skrivkurserna och när jag hjälpte Christoffer Carlsson med sin Vincent Franke, och sådan behöver man vara även mot sig själv. Ingen lathet får komma i vägen, orka göra din research, det har jag själv fått smäll på fingrarna för, och orka göra större ändringar om det skulle förbättra historien. Orka är alltså minst lika viktigt som att ställa manuset utanför dig själv.
När genomläsningen är klar brukar jag köra omarbetningen rakt av. Jag gör de mindre ändringarna först, sedan flyttar jag om, stryker, klipper och klistrar, vad händer om jag sätter detta kapitel före? Vad händer om jag kastar in det där redan då? Orka, orka, orka. Vad är bäst för ditt manus?
Under skrivandets gång blir de flesta ödmjuka och det är först då de flesta också blir bra.
Kommentarer