Det nödvändiga med privattid

Medan jag förverkligade min författardröm sköt jag alltmer åt sidan. Det kunde vara mina vänner, min familj, Kristoffer, vardagssysslor, fasta mattider och sovtider, det slarvades frikostigt. Kristoffer om någon vet hur länge jag kämpade med det där, och han vet också, bäst av alla, hur jag vissa stunder mådde. Så klart man inte ska slarva sådär! Så klart man ska leva också, lufta upp kämpandet, släppa in ljuset, röra på sig.

Jag trodde inte jag skulle klara det. Innerst inne tvivlade jag, men jag var fast i att försöka och inte ge upp, jag var nöjd med att hoppas och vilja, men tvivla, jag visste ju inte hur förändringen skulle kännas när jag väl lyckades. Såhär i efterhand hade jag velat veta exakt var min vändpunkt kom, exakt vad som gjorde skillnaden. Säkert kan man applicera en dramatisk kurva på de sju åren jag försökt och hitta den, punkten, toppen. Kanske var det när jag började ge upp? När jag insåg att det inte skulle gå, på riktigt?

När jag släppte taget?

Längst bak i de flesta böcker finns tack-sidorna. Jag har många att tacka. Ingen människa orkar i längden kämpa ensam utan andra människors kärlek, eller med dem i åtanke, det är ju alltid, mer eller mindre, för dem man älskar som man kämpar. Kristoffer tog hand om allt, i princip, under min närmast vansinniga kamp om att bli författare, han tog hand om allt medan jag satt framför datorn, manisk och försvunnen.

Det är dags för mig att ge tillbaka nu.

Därav kommer bloggandet att bli glesare. Jag behöver axla rollen som husa för att han ska kunna få mer tid till sitt företag, det känns som det minsta jag kan göra för mitt hjärta. Ett mål jag har, och som ni kanske inte kommer att tycka om, är att publicera ett månadsbrev på bloggen som sammanfattar månaden. Det ska vara långt, utförligt och med bilder, och läggas ut sista dagen i varje månad. Mellan varven kommer jag, så klart, lägga ut viktiga inlägg, som exempelvis när jag ska ut och signera böcker och vill att ni kommer (!) eller annat som det är mer brått med. Tanken med det här är att minska min dåliga vana att knäppa på datorn det första jag gör när jag vaknar, när jag kommer hem, när jag egentligen borde äta eller diska eller ta en promenad eller ringa någon och träffas. Det är den där magnetismen bloggen har på mig, den drar! Men vet jag att jag bara ska gå in här när det gäller att uppdatera månadsbrevet om det har hänt någonting särskilt, tror jag bloggen kommer dra mindre.
Som sagt, det är ett mål. Vi får se om jag gör slag i saken.

I morgon: fotografering.
På fredag: mycket viktig intervju.

Håll tummarna!