Bara lite rädd

Nu har jag alltså satt mig här i soffan för att genomläsa Kaninhjärta. Jag ska göra det. Vilken minut som helst. Och jag är bara lite rädd för tänk, om jag tycker att det är skräp efter allt ståhej? Tänk, om det blir som när jag läser mina gamla manus, sparade i någon spindelvävstäckt datormapp väldigt långt bak i C:, efter att jag ändrat och putsat och på något sätt också fördärvat? Skillnaden är så klart Ada, och hon vet vad hon gör, men jag öppnade precis dokumentet Kaninhjärta, som ser ut precis som det alltid har gjort, och då var det som om någon stod bakom mig och andades ut mot min nacke; en ödessuck! Samma suckar som somliga människor känner när de sätter sig bakom ratten, öppnar upp ytterdörren, tar upp sin mobiltelefon, samma suckar som somliga människor känner när någonting stort kommer förändras, detta var en sådan! Puff!

Och någonting stort kommer förändras.

Det där dokumentet kommer inte längre vara mitt, i min datormapp, i min dator, utan tryckt, täckt och skickad till bokaffärer, och därifrån färdandes i plastpåsar eller direkt ner i handväskor eller ryggsäckar för att slutligen landa i ett par (förhoppningsvis förväntansfulla) händer, öppnas upp framför ett par (förhoppningsvis förväntansfulla) ögon, och alla de där orden som var mina kommer bli andra människors ord, och i mötet mellan mitt dokument som blivit bok och läsarnas händer och ögon, kommer Kaninhjärta bli till. På riktigt.  

Det känns på riktigt nu. Predestinerat. Och jag är bara lite rädd men också sådär väldigt, väldigt glad.