Hej hej!

Så MÅNGA ni är nu! Hela 50 stycken unika människor, tror aldrig jag haft en så stadig och bred ström av läsare förut och känner mig jättepepp och liksom stressad. En gång gick bloggen genom taket med cirka 80 besökare och då råkade jag väl skriva om någonting väldigt intressant, som Downton Abbey säsong 2. Men nu är ni här för min skull, eller hur? Nu kommer ni hit för att ni vet vem jag är, va?

Jag hoppas det.

Det är roligt att ni läser här, i vilket fall som, och jag blir verkligen glad när ni peppar mig i kommentarsfälten (ni vet vilka ni är!), det minskar avstånden mellan oss. Nätet är fantastiskt när det gäller just detta. Då jag försökte klämma en semla (=ett bästamanus) genom ett nyckelhål (= bokkontrakt) var tillgången till redan publicerade författares vardag och tankar och erfarenheter via bloggarna hjärtnypande. Många gånger blev jag liksom rörd över hur öppna vissa författare var med sitt, det hjälpte mig att visualisera och komma vidare i tankarna kring min dröm och mina mål, och att det fanns så nära mig, att jag kunde fråga saker direkt bland kommentarerna och få svar av riktiga författare, och att det var så vanligt, det att jobba som författare, och ändå så magiskt. I de vanliga tingen finns den verkliga magin.

Just precis idag har jag väl ingenting roligt att berätta. Jag sitter på samma plats i soffan som igår och ska fortsätta läsa Kaninhjärta och i morgon är jag ledig och ska klippa mitt tokslitna författarhår. Och sedan ska jag GÅ HEM och röra på det där goda sittfläsket. Så ligger landet. Jag önskar er en trevlig kväll!

Jag glömde berätta om semlorna i kylen med flit. Dem låtsas vi inte om, framförallt inte efter att vi ätit dem om en stund. Ja?