Lämnar bokmässan
... med samma bitterljuva känsla som varje gång. Som en blandning av saknad och lättnad, gemenskap och utanförskap (jag är ju inte det största som rör sig där inne), men framförallt skrivlust. Och det kanske är märkligt? Kanske ska jag, på grund av min litenhet på mässan, känna uppgivenhet efter denna stora tillställning (och tydliga påminnelse om hur långt jag har kvar)?
För mig fungerar det tvärtom. Och det tror jag är avgörande i de flesta sammanhang, oavsett vad man sysslar med: förmågan att omsätta en negativ känsla till drift. Litenhet eller uppgivenhet eller missnöje till visioner, skaparlust och jävlar anamma. Jag åkte raka vägen hem, och min första tanke var: nu ska jag sätta den där slutscenen i det där kapitlet, så jag kan fortsätta med nästa ...
Som del i denna omvandlarförmåga känner jag uppriktig glädje för dem vars signeringskö överhuvudtaget existerar:
Och det är en betydligt behagligare känsla än avund. Så man kan säga, att kunna känna glädje för andra, istället för avund, är mycket, mycket givande. Som glad för andra är man mottaglig för intryck och öppningar, istället för att vara sluten i sig själv. Som glad för andra är man glad för sin egen skull, egentligen, i sammanhanget. Det är en gyllene, oskriven, närmast gudomlig regel.
Jag satt med på Carols storseminarium idag, verkligen inspirerande!
Allt låter ju mycket viktigare (och snyggare) på engelska (?) av någon anledning, som att man råkat hamna mitt i en film. Dessutom, medan jag satt där, och fick uppleva ett storseminarium för första gången, tänkte jag att steget dit inte är så värst långt. Förr eller senare sitter jag också där och pratar hela 45 minuter.
Det är någonting jag märkt hos mig själv: ju längre jag är författare desto mer verkar jag ha att säga. I mitt tidiga författarskap var jag oerhört osäker på scen, och obekväm med tanken att prata om mig själv och mina åsikter på bästa tittartid (breda ut mig, ta förgivet att folk ville lyssna), sedan tänkte jag att jag, som publik, förväntar mig det av dem på scenen. Att de ska prata om sig själva, sina åsikter, breda ut sig, ta förgivet att folk lyssnar, på bästa tittartid. Och att motsatsen, det vill säga, de som svarar enstavigt på intervjuarens frågor, faktiskt störde mig enormt. Som att jag ville lägga mig i, få personen att ge med sig, ruska om. Och så kan vi ju inte ha det! Så jag ändrade åsikt, och nu är jag full av ord, redo.
Så är det väl: man växer med uppgiften. Därför kan jag ju outa det här:
Saker jag gärna pratar/föreläser om
För mig fungerar det tvärtom. Och det tror jag är avgörande i de flesta sammanhang, oavsett vad man sysslar med: förmågan att omsätta en negativ känsla till drift. Litenhet eller uppgivenhet eller missnöje till visioner, skaparlust och jävlar anamma. Jag åkte raka vägen hem, och min första tanke var: nu ska jag sätta den där slutscenen i det där kapitlet, så jag kan fortsätta med nästa ...
Som del i denna omvandlarförmåga känner jag uppriktig glädje för dem vars signeringskö överhuvudtaget existerar:
 |
| Carol Rifka Brunt - "Låt vargarna komma" + en av mina förläggare på Gilla Böcker: Ada Wester |
Jag satt med på Carols storseminarium idag, verkligen inspirerande!
 |
| Tara Moshizi, Carol Rifka Brunt |
Allt låter ju mycket viktigare (och snyggare) på engelska (?) av någon anledning, som att man råkat hamna mitt i en film. Dessutom, medan jag satt där, och fick uppleva ett storseminarium för första gången, tänkte jag att steget dit inte är så värst långt. Förr eller senare sitter jag också där och pratar hela 45 minuter.
Det är någonting jag märkt hos mig själv: ju längre jag är författare desto mer verkar jag ha att säga. I mitt tidiga författarskap var jag oerhört osäker på scen, och obekväm med tanken att prata om mig själv och mina åsikter på bästa tittartid (breda ut mig, ta förgivet att folk ville lyssna), sedan tänkte jag att jag, som publik, förväntar mig det av dem på scenen. Att de ska prata om sig själva, sina åsikter, breda ut sig, ta förgivet att folk lyssnar, på bästa tittartid. Och att motsatsen, det vill säga, de som svarar enstavigt på intervjuarens frågor, faktiskt störde mig enormt. Som att jag ville lägga mig i, få personen att ge med sig, ruska om. Och så kan vi ju inte ha det! Så jag ändrade åsikt, och nu är jag full av ord, redo.
Så är det väl: man växer med uppgiften. Därför kan jag ju outa det här:
Saker jag gärna pratar/föreläser om
- sorgbearbetning
- liv och död
- familjeband
- alkoholism
- självmord
- religion vs. verklighetsuppfattning och ansvar
- crossover-litteratur
Bokmässan 2014 är över för min del. Jag ska strax byta om till tajts och nopperkofta, göra mig lite lunch/middag, sedan koka en kopp te och öppna dokumentet jag kallar AVAI (jag menar, någonting ska man ju kalla det?). Och jag ska tända, ljuset, ni vet? The special ljus.
Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Kommentarer