Fäblessen för det övergivna (urban exploring)
Det tycks gå en trend i vad författare redan skriver på (jag) eller planerar att skriva härnäst (jag nämner inga namn utifall att beslut inte fattats än, eller att det är företagshemligheter): dystopier/utopier/dutopier med stor inspiration hämtad från det övergivna.
Jag "safar", och utgår mest från bilder jag hittar på nätet, samt dokumentärer.
Medan andra söker upp dessa platser, bryter sig in, snokar och letar skatter, eller göra det till en sport att lämna stället helt orört, som att de aldrig varit där. Främst brukar dessa människor dokumentera och vad de gör kallas urban exploring. Jag har kikat in i hus som, av någon anledning, lämnats åt sitt öde, exempelvis ödehuset i Vallda, eller lagerhuset i Laholm som de höll på att renovera till bostäder. Dock är jag en riktig gröngöling i jämförelse med andra.
Vad är det som fängslar och fascinerar med det övergivna? För mig är/var det min rädsla för framtiden. Det är sammanfattat, kondenserat och kanske lite hårt, jag vet, men ändå: det övergivna, där naturen fått fäste och sakta börjat montera ner vad människan en gång byggt upp, är lugnande att studera, undersöka, dokumentera, för på dessa platser har framtiden redan hänt.
På dessa platser kan vi lära oss av det gamla, förstå vad som fungerar och inte, och samtidigt känna att vi överlevde för att bevittna det. Och det är en stark känsla, en befriande känsla.
Sedan har det givetvis också att göra med det vilda, oordnade, kaosartade. Samtiden vi lever i är kontrollerad uppifrån, i mitten och underifrån, och vi skräms av olika faktorer (avgasutsläpp, förändrat klimat, svårbotade sjukdomar, ökande population) samtidigt som vi försöker balansera (Instagram, Facebook, träning, vegetariskt, drömförverkligande, välgörenhet, folkomröstningar), och detta, sammantaget, gör att jag undrar vad som skulle hända om samhället på något sätt, av någon anledning, fallerar, som att vi vandrar runt i en chimär.
Känslan av chimär, av hittepå, tror jag handlar om att vi tagit några steg för långt in i något slags automatiserad, onlinebaserad verklighet. Jag ska inte fördjupa mig i ämnet, bara säga detta: vi börjar ta de där stegen bakåt, igen. Charkdiskar öppnar med lokalt uppfött kött, barberare och hattmakare startar och bedriver verksamhet på de allra hippaste gatorna i New York, loppisfynd blir allt vanligare, vi äter mer ekologiskt, blir alltmer småskaliga. Detta hör till 40- och 50-talen (då var all mat ekologisk!), och jag älskar det.
Möjligen finns där också ett inslag av döden i all dess bräckliga fulhet, eller bräckliga skönhet, beroende på vem som tittar, och att detta inslag, denna insikt, påminner åtminstone mig om att ta tillvara på min tid här. Det handlar med all säkerhet om personlig smak, också, som att många (jag) gillar retrostilen, arkitekturen från då, the classic living.
Jag började leta bilder på övergivna platser för att först och främst fascineras. Sedan lade jag ihop det med min rädsla för framtiden, insåg att jag kunde skriva bort den rädslan (lägga den "tillrätta"), skapa en framtid att tro på, göra en massa research om möjliga lösningar, addera lite fantasi, och tadaaa: retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
I love what I do.
Jag "safar", och utgår mest från bilder jag hittar på nätet, samt dokumentärer.
Medan andra söker upp dessa platser, bryter sig in, snokar och letar skatter, eller göra det till en sport att lämna stället helt orört, som att de aldrig varit där. Främst brukar dessa människor dokumentera och vad de gör kallas urban exploring. Jag har kikat in i hus som, av någon anledning, lämnats åt sitt öde, exempelvis ödehuset i Vallda, eller lagerhuset i Laholm som de höll på att renovera till bostäder. Dock är jag en riktig gröngöling i jämförelse med andra.
Vad är det som fängslar och fascinerar med det övergivna? För mig är/var det min rädsla för framtiden. Det är sammanfattat, kondenserat och kanske lite hårt, jag vet, men ändå: det övergivna, där naturen fått fäste och sakta börjat montera ner vad människan en gång byggt upp, är lugnande att studera, undersöka, dokumentera, för på dessa platser har framtiden redan hänt.
På dessa platser kan vi lära oss av det gamla, förstå vad som fungerar och inte, och samtidigt känna att vi överlevde för att bevittna det. Och det är en stark känsla, en befriande känsla.
Sedan har det givetvis också att göra med det vilda, oordnade, kaosartade. Samtiden vi lever i är kontrollerad uppifrån, i mitten och underifrån, och vi skräms av olika faktorer (avgasutsläpp, förändrat klimat, svårbotade sjukdomar, ökande population) samtidigt som vi försöker balansera (Instagram, Facebook, träning, vegetariskt, drömförverkligande, välgörenhet, folkomröstningar), och detta, sammantaget, gör att jag undrar vad som skulle hända om samhället på något sätt, av någon anledning, fallerar, som att vi vandrar runt i en chimär.
Känslan av chimär, av hittepå, tror jag handlar om att vi tagit några steg för långt in i något slags automatiserad, onlinebaserad verklighet. Jag ska inte fördjupa mig i ämnet, bara säga detta: vi börjar ta de där stegen bakåt, igen. Charkdiskar öppnar med lokalt uppfött kött, barberare och hattmakare startar och bedriver verksamhet på de allra hippaste gatorna i New York, loppisfynd blir allt vanligare, vi äter mer ekologiskt, blir alltmer småskaliga. Detta hör till 40- och 50-talen (då var all mat ekologisk!), och jag älskar det.
Möjligen finns där också ett inslag av döden i all dess bräckliga fulhet, eller bräckliga skönhet, beroende på vem som tittar, och att detta inslag, denna insikt, påminner åtminstone mig om att ta tillvara på min tid här. Det handlar med all säkerhet om personlig smak, också, som att många (jag) gillar retrostilen, arkitekturen från då, the classic living.
Jag började leta bilder på övergivna platser för att först och främst fascineras. Sedan lade jag ihop det med min rädsla för framtiden, insåg att jag kunde skriva bort den rädslan (lägga den "tillrätta"), skapa en framtid att tro på, göra en massa research om möjliga lösningar, addera lite fantasi, och tadaaa: retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
I love what I do.
Kommentarer