Tvivel

Både igår och idag, faktiskt.
Det hör till, jag vet. Men det hjälper inte särskilt att tänka så.

Värst är att prata om sitt skrivprojekt med någon, och inte få den reaktion man förväntat sig (alltså: låt helst bli). Märkligt nog händer det aldrig när jag lägger ut små flisor här, på bloggen, men ofta när jag berättar detaljer för någon ansikte mot ansikte, och den personen inte blir fullkomligt exalterad.

Jag ska nog fatta beslutet att inte göra det, eller att göra det så lite som möjligt.

Hur som helst.
Sedan oroar jag mig också. Det är förskräckligt osexigt att oroa sig, särskilt för sin ekonomi (pengagnäll är direkt frånstötande), men det är där taggen sitter. Jag har lyckats leva närmare en månad utan att känna oro, så summerade jag min situation för en person i veckan, och det lät inte så bra som i mitt eget huvud. Jag började undra om det var rätt att släppa de fasta helgtiderna (3 av 4 i månaden, varit där i 2 år, fortfarande ingen chans till "vettig tjänst" på grund av personalförändringar) på bokhandeln, lämna över skrivkursen till någon annan (jag var en bra skrivlärare, inte den bästa, kände att det tog mer än det gav), ställa in ett författarbesök (jag klarade inte av ännu ett dit det kanske inte skulle komma någon, vilket bibliotekarien förstod, samtidigt som hon tyckte det var så förbannat trist att människor så sällan gick på författarevent) och arbeta projektanställd på svärfars firma, bara för att få möjlighet att skriva på min retropunk-duologi, och sedan kanske ändå inte få den antagen (!).

How to Break Through Fear and Self-Doubt

Allt är väl en fråga om perspektiv: hur vi väljer att se på saker och ting. Jag har mitt stipendium, jag har skrivit hälften av första boken i min duologi (eller duett), det känns bra, och dessutom mår jag förträffligt, eftersom jag för det mesta känner mig fri och stark, inte rädd. Som Austin Kleon skriver: vad skulle göra den här berättelsen bättre? Den frågan går att applicera på våra liv, och utifrån den kan vi ta steg. Mitt steg kom sig naturligt: att ge upp en hopplös anställning, avsäga mig uppdrag som skulle ta tid och energi från skrivet, och satsa rejält.

Att vilja bli författare eller att vara författare innebär samma ekonomiska risk. Du måste avsätta tid du inte får betalt för, fatta svåra beslut för skrivutrymmets skull, samtidigt löpa risken att gå lottlös.
Jag trodde att jag, vid det här laget (30+), skulle ha säkrat ett fast deltidsjobb, istället blev det som mitt medium sa: "du kommer pussla ihop din ekonomi". Hon sa också: "men har du någonsin stått utan pengar? Nej. Och det kommer inte hända nu heller".

Ja, så grubblar jag denna helg.

Pepp mottages tacksamt.

Kommentarer

Denise sa…
Du får berätta för mig om bokprojektet för jag är pepp som tusan på att det ska bli klart någon gång så att jag kan få LÄSA!!
Och gällande jobben, så tror jag att du nog vet att du gjorde rätt som avsade dig en del, det har ju varit något som mest varit i vägen för dig det senaste. Kram!
Christin sa…
Du är en av dem jag kan prata skriv med ;) men generellt blir jag nog tyst, för min egen skull.
O du har rätt ang jobb etc, jag vet ju, ändå har ett litet tvivel satt sig. Asirriterande.
Charlotte sa…
Jag tycker att du är så otroligt modig som följer hjärtat och magkänslan, och satsar på det som du brinner för! Gissa om jag skulle vilja göra samma sak :) Jag är övertygad om att du gör helt rätt! Så tusen PEPP till dig! :)