En författares envisa strävan
Njä. Det blev sådär skrivet idag, trots att jag hade goda förutsättningar. Fick ur mig några sidor innan frukost och sen var det kört, ungefär som vanligt. Jag hamnar i matkoma oavsett när på dygnet och storlek på måltiden, liksom. Sen röjde min karl i ett av sovrummen. Han skramlade omkring där inne och det går inte att sitta då, när nån har så mycket att göra. Då kliar det i vart fall i min kropp efter att få hjälpa till.
Jag fick i vart fall skrivet det här, bland annat:
Det här är Avalons familj.
Familjen McCoy. Lager på lager av hemligheter och tigerränder som
aldrig går ur. Pappa häller upp ett nytt glas whiskey och sjunker ner i sin
fåtölj. Douglas sträcker ut sig på vargfällen mellan hans fötter och elkaminen
och blundar. Mamma kryper upp i den andra fåtöljen och drar en filt över benen.
Farfar och farmor kanske var likadana. Det kanske var farfar som grävde tunneln
under gatan och började hjälpa immigranter på alla sätt.
Avalon
står kvar strax utanför dörren till sällskapsrummet. Hon är för trött för det
här. Och en väldig känsla spänner i bröstet, som att hon är full av tårar.
”Kommer
jag få tillbaka min skrivmaskin?” säger hon.
”Räkna
inte med det”, säger pappa. Han stirrar på elkaminens rödglödande hetta.
”Nehej.”
”De är sällsynta”, säger mamma, ”polisen behåller den säkert, när de
insett att de tagit fel.”
Mitt i rollandet ringde agenturen också. Det rör sig nu efter Frankfurtmässan. Jag fick lov att koppla upp mig på vårt knaggliga nät för att maila tillbaka lite info. Och som alltid kan jag inte säga mer än så förrän nåt är på riktigt. Men himla kul att få lite återkoppling till mitt författarliv! Såhär när det knappt existerar.
Vad gör ni andra?
Kommentarer
Jo, själv försöker jag skriva en hemtenta i Litteraturvetenskap men har istället kommit in i en slags blogg-mani och kommer hela tiden på ungefär TUSEN saker som jag vill skriva blogginlägg om. Väldigt frustrerande. Men jag kämpar på :)