Osäkerheten

Det värsta jag vet är att känna mig osäker. Jag avskyr att känna mig osäker, avskyr att rodna och "tappa ansiktet", ändå tycks jag inte växa ifrån det, oavsett hur "gammal" jag blir. Jag är fortfarande lika känslig för andra människors tankar och känslor som när jag var tonåring, det är som att de studsar in i mig eller tvärs igenom, som att de smittar. Helst vill jag bara omge mig med de jag känner och slippa nya eller utmanande personer. Helst vill jag förpuppa mig i min graviditet och låtsas att jag stannade på nåt av de första brödjobben jag haft, att jag varit där nu i 10 år, att jag känner alla som jobbar där så väl att de blivit blasé.

Osäkerheten är ett problem för mig, fast man kanske inte tror så när man träffar mig eller ser mig i nåt sammanhang. Jag har hört att man kan uppfatta mig som tuff och hård, kanske lite skrämmande. Till och med min bästa vän säger så! Det är verkligen knäppt! Fast ändå ... när jag tänker på det, så kan det vara en omedveten försvarsmekanism. Att jag försöker verka skrämmande, så att människor inte förstår hur vek jag faktiskt är, så att de inte ska komma för nära. Gah ... jag trodde jag hade löst problemet när jag blev författare, när jag blev tydlig för min omgivning, när jag plötsligt var lätt att förstå och kategorisera. Jag trodde jag övertygade mig själv där om min egen styrka och slutade tveka såhär.


För det är en sak vara i sitt yrke, att kliva runt på Bokmässan, upp på scener eller in i montrar. Jag behöver inte förklara vem jag är eller vad jag kan eller gör, det finns fint paketerat mellan två pärmar. Jag känner mig stark där. Jag går in i en roll på scen, tar på mig nåt slags rustning och ger mitt allt. Men sen, när jag ska till ett nytt jobb, eller ett gammalt? Då fungerar inte den där rustningen. Jag kan inte vara författare i varje situation, det funkar liksom inte. Så blir jag otydlig igen, undanglidande, tyst. Osäkerheten flyter upp, den där förbannade känslan av att vara utesluten och inte riktigt passa in, inte riktigt bli förstådd, och jag rodnar och känner mig avig. Jag inbillar mig att människor tycker jag är konstig, eller att de pratar om mig. I vissa fall stämmer det säkert men långt ifrån alltid!

Kanske har den återvändande osäkerheten med min växande mage att göra? Jag känner mig bekväm med min familj och mina vänner, men jag hamnar i en märklig sits med avlägsna släktingar och halvnya människor som tittar på mig, liksom för att se hur mycket jag vuxit sen sist. Det händer att jag måste parera händer som drar i mina kläder, eller saker som sägs om min mage, min kropp. Jag är väldigt ovan vid detta! Och jag märker att jag går i försvarsställning långt innan jag ens hamnar i situationer. Magen hit och magen dit, alltså, stackars dem som på nåt fysiskt sätt sticker ut eller har nån uppenbar sjukdom som de ständigt måste förklara eller försvara! Det här är ju ändå övergående ... men jäkligt jobbigt. Jag märker att människor som vanligtvis är mjuka och försynta nu stövlar på, in i vårt privatliv, eller in under mina kläder, och jag reagerar på precis samma sätt som alltid: jag vill lämna, smita, byta samtalsämne, sparka bakut. Istället för att hålla min mark och sparka tillbaka. Säga ifrån, markera. Jag avskyr ju det där med konflikter och dåliga stämningar, lika mycket som jag avskyr osäkerheten eller känslan av avighet. Eller så hänger det ihop? Jag vill liksom inte förstöra middagar för att nån tjatar om att jag dricker dåligt, ska jag inte ha vin? Eller att jag inte orkar stå i centrum vareviga gång för att min kropp förändras. Jag vet att det nog är där lösningen sitter - i min mun och ryggrad. Frågan är bara hur jag ska hitta den styrkan, när jag trodde att jag faktiskt redan hittat den?
Jag känner mig så frustrerad! Jag trodde verkligen jag hade kommit förbi det här, att jag kunde skita i vem eller vilka jag var omgiven av, att jag kunde vara mig själv hela tiden!

Japp, det blev ett självutlämnande inlägg, det här ... jag behövde skriva det, som ett slags disclaimer.

Kommentarer

Kära Syster sa…
Vansinnigt modigt inlägg! Känner så väldigt väl igen mig i allt, så tack! Tänker mycket på det där med att inte vilja förstöra stämningar... när det egentligen är andra som förstör stämningen genom att gå för långt, tvinga sig för nära. Att säga ifrån och markera integritet i det läget är kanske inte samma som att förstöra stämning, kanske är det istället att bevara den?

/Anna
Christin sa…
Det är faktiskt gott att höra att nån annan känner igen sig, del av det här är ju att man känner sig avig, som en avart :) samtidigt: jag beklagar. Som jag sa till min man igår: jag ska öva mig i att göra mig obekväm med folk. Inget bra mål kanske, men jag måste ta fajter alltså.

Du har rätt i det där - att det är andra som förstör stämningen genom att gå för långt. Jag har några sådana människor i min omgivning, som alla andra anpassar sig efter/har överseende med just för att slippa konfrontera och starta bråk. När det egentligen är de som är anstiftarna.
www.alltutomlagom.blogspot.com sa…
Fint delat.
Mitt tipps under din graviditet och när barnet är fött är att inte lyssna på allas goda råd om hur saker och ting bör gå till. Du hittar din alldeles egna stil och den är bäst för dig och den lilla.
Christin sa…
Bra tips! Det är så jag också tänker, även om detta med barn är särdeles drabbat av oönskade råd om ditt och datt, vad man ska läsa, vad man ska köpa, hur man ska tänka. Jag tror jag kommer veta vad som funkar bäst för mig och tut, det känns redan nu som att jag har en kompass i mig.
Skriviver sa…
Håller med Anna, vansinnigt modigt inlägg. Och jag känner också igen mig väldigt mycket. Jag har nog tänkt ungefär som du i olika lägen, att nu har jag kommit över den där osäkerheten, nu är jag vuxen, nu är det lugnt. Men sedan har det alltid dykt upp lägen när jag varit tillbaka i den, och känt mig precis som en ung tonåring, osäker och modstulen. Och nu har jag nog börjat acceptera att den där osäkerheten är som en del av mig och att den kan dyka upp då och då, trots att det blir bättre hela tiden. Jag måste bara lära mig att hantera det och inte bli arg och besviken på mig själv. Det är som att utvecklingen går framåt men med små bakslag här och där, och det är en del av processen.

Jag tror att vissa saker i livet gör en mer sårbar, och mer benägen att ramla ner i sina gamla hål och mönster, och en graviditet är definitivt en av de sakerna. Jag känner verkligen igen det där att folk plötsligt tar på en utan att fråga och lägger sig i saker som de verkligen inte har med att göra, och det kan vara väldigt obehagligt. Men det är som sagt de som förstör stämningen med sina övertramp, inte man själv om man säger ifrån. En bra sak är att tänka ut redan innan vad man kan säga i sådana lägen, för att inte bli onödigt arg eller konstig för att man känner sig osäker. Hur som helst tycker jag verkligen att du ska säga ifrån om det behövs. Du ensam har rätten till din mage, så är det bara.

Kramar igen.
/Linda
Christin sa…
Mäh ... det är så knäppt, detta! Det bevisar ju egentligen min livsgamla tes: att vuxna inte är vuxna, bara äldre. Samma person finns kvar där bakom, samma svaga punkter och styrkor. Inget förändras med tiden bara för tiden, utan för att man försöker förändras.

Min bästa vän sa att vissa människor fortfarande gör henne osäker, eller att hon rodnar. Jag blev lite förvånad, hon som har så tung blick och oftast är den som gör andra osäkra :) men då är det så. Vi har alla våra osäkra stunder, fortfarande.

Jag brukar ofta tänka ut vad jag ska säga innan - det är en bra taktik. Särskilt när jag inte är så snappig av mig, vilket kanske är bra. Då slipper man såra i onödan. Samtidigt som det ibland vore gött att säga ifrån helt spontant, att ha en "rättvisekompass" påslagen, typ som min syster. Hon är fierce! :)

Tusen tack för dina ord, för alla era ord! Det är så gott att få kontakt med andra såhär.

Kram på er/Christin