En särskild manual

Herregud, vad man kämpar med små barn. HERREGUD! Jag känner mig närmast bipolär, så som jag pendlar i känsla av ena stunden glädjeyra, andra stunden djup sorg. Liksom älsk, vi badar babysim och hon verkar älska det/tänk, om hon gnager på händerna och suger på tummen för att hon känner sig otrygg/titta, nu kan hon nästan sitta själv för att jag tränar och uppmuntrar henne så mycket/jag är nog elak och egoistisk som tänker låta henne sova i eget rum för jag kan inte sova när hon bökar runt sådär i sömnen/jag går ut och går varje dag för att hon ska få sova och andas fri luft/jag har grymmeont i knän och korsrygg av allt gungande, dansande, vaggande med henne i famnen/och så vidare.
Jag skulle önska att man, efter moderkakan, krystar fram en alldeles särskild manual för just det här barnet. Vad gör jag när hon suger så hårt på fingrarna/händerna att hon får eksem och sår men blir så triggad och snuttig av napp att hon sover sämre om nätterna? Slå upp sidan femtiotre, läs "Tumsugning, Locobase Repair och bomullsstrumpor" samt sidan åttiosex, läs "Ge varje försök en vecka", eventuellt också sidan tre, läs "Nej, du är inte galen, du är mamma".

Dels ändrar de små liven vanor och måsten från ena veckan till den andra, dels sover man som förälder väldigt, väldigt lite. Och för en människa som jag, som helst får fason på kaos, och som blir extremt tjurig när jag inte får sova eller äta ordentligt, är det här den största utmaningen jag nånsin tagit mig an. Jag måste liksom acceptera kaoset, glömma att ens försöka bringa ordning, verkligen surfa på stressvågen. Och jag vet, det här är första barnet. Vi pjåskar väl en del med henne. Samtidigt har jag som vana att så snart hon gnäller för sånt det inte är nåt att gnälla åt säga "nej, det här är trams", och jag har som princip att inte ta upp henne direkt hon vaknar utan småprata en stund först, och jag brukar låta henne vara med mig medan jag grejar så gott det går istället för att bara kretsa kring henne och tänka bebisgym, bebisleksaker, bebislekar - jag är ingen kollrig, nervig förstagångsmamma. Jag är bara ovan. Och trött. 

Ibland bryter jag samman, och då får jag dåligt samvete för att jag bryter samman, jag vill ju vara glad så att hon kan vara glad, och ibland gör jag saker för hennes skull men hon gör inte som jag tänkt (så klart!) och då känns det bara så himla överansträngt och onödigt (gå ut på härlig promenad/barnet sover inte), och då inser jag att jag måste tagga ner. Eller som vår underbara BVC-barnmorska säger: "Skit i det". 

Jag ska alltså hitta balans i kaos, surfa på vågen av stress, sova när Rut sover. Vilken tid ... men det lustiga är, att när jag tittar tillbaka på de fyra månader som gått minns jag bara ljuset. Knappt det jobbiga. Jag minns hur hon formade sin mun som en anknäbb av förväntan och hur hennes ögon lös när jag skulle amma henne. Jag minns hettan som gjorde att vi behövde klä henne i ärmlösa bodies och släpa hem en monstruös AC. Jag minns när hon sov i min armhåla. Jag minns att ingen dag var den andra lik men att både jag och Kristoffer var hemma, att det var okej. 

Rut har blivit större. Hon är där hon vill mycket men klarar lite, och där är jag också. Vi är där tillsammans. Heja oss.