Längtan till skrivet

... är en längtan som aldrig ger sig, utan som växer. Som suger tag i en när man tänkt sig att sova. Som kittlar i maggropen när man ser nåt särskilt, hör nåt särskilt, får veta nåt särskilt och man bara måste göra av det nånstans. Skriva är att förklara svåra saker för sig själv. Skriva är att existera fullt ut. Skriva är att vara, helt och hållet.

Jag längtar efter att få vara, helt och hållet. Efter att få förstå svåra saker och existera fullt ut.

Men tillvaron nu är vacker. Så galet intensiv att jag aldrig lyckas varva ner, ens om kvällarna/nätterna när jag får sova lite. Och ändå, om jag råkar få se fotografier på Rut från bara nån vecka tillbaka, eller än hellre nån förödande månad (!), och blir toknostalgisk (!!!), då spelar liksom skrivet ingen roll. Jag vill ha det, jag behöver det, det växer sig monstruöst stort inombords men herregud, så tiden rinner oss ur händerna! Så fort hon växer! Förbi skrivlängtan, förbi mina moderskänslor - plötsligt är hon en toddler och griper efter ALLT, blir upprörd om man tar saker ifrån henne, blir upprörd om man inte förvarnar innan man tar av henne strumporna eller lyfter upp henne. Hon är det enda i mitt liv som kan konkurrera ut skrivet och samtidigt berika det. Jag känner mig nästan självlysande av alla oskrivna ord, löst formulerade meningar och trådar av historier - längtan till skrivet berikar min tid med henne.
Liksom, när jag känner mig som en smått urkramad och färglös mamma kan jag fantisera om Vita Tigern, vad det ska bli av boken, vad det ska bli av mig, och inte känna mig fullt så grå längre. Skrivet, och längtan till skrivet, är min näve kattguld, mina fina stenar. Nåt jag hittat och som är bara mitt. Det är så gott att ha. Tänk, om jag inte hade haft det?